Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 67. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgonen spruckit ut och under mina ögon öppnat sina rosenröda
kalkar; med varje veck av deras blad öppnades skatten
av deras ljuva doft; mitt rum är uppfyllt därav. Betrakta
dessa två rosor; de äro vackra bland rosor, och rosor äro de
vackraste blommor, som finnas. Varför skulle jag önska mig
andra blommor, då jag här har de vackraste av alla?
Aramis såg förvånad på den unge mannen.
- Om blommor utgöra friheten, återtog fången vemodigt,
så äger jag ju friheten, då jag har blommor?
- Ja, men luften! återtog Aramis; luften, som är så
nödvändig för livet?
- Nå väl, min herre, stig fram till fönstret, fortfor fången;
det står öppet. Emellan himmeln och jorden för vinden sina
isande eller brännande ilar, sina ljumma ångor eller milda
fläktar. Luften, som kommer därifrån, smeker mitt ansikte,
när jag, uppstigen på denna länstol, sitter på dess ryggstöd,
med armen slingrad kring järnstången, vid vilken jag håller
mig fast, och då inbillar jag mig, att jag svävar i rymden.
Aramis panna förmörkades, allt eftersom den unge mannen
talade.
- Dagsljuset? fortfor han; jag har bättre än dagsljuset,
jag har solen, denna vän, som var dag kommer att besöka
mig utan guvernörens tillstånd och utan fångvaktarens
sällskap. Han kommer in genom fönstret, han tecknar i mitt
rum en stor avlång ruta, som börjar vid samma fönster och
sträcker sig till fransarna på mitt sängomhänge. Denna
ljusruta tilltager från klockan tio till tolv och avtager från
klockan ett till tre, lika långsamt, som om den, efter att ha längtat
att få infinna sig, ogärna lämnade mig. När solens sista
stråle försvinner, har jag i fem timmar njutit av hans
närvaro. Är icke detta nog? Man har sagt mig, att det finns
olyckliga, som arbeta i stenbrott, arbetare, som äro sysselsatta
i gruvor och som aldrig få skåda dagsljuset.
Aramis avtorkade svettdropparna från sin panna.
- Och stjärnorna sedan, som äro så härliga att skåda,
fortfor den unge mannen, de likna alla varandra, utom vad
glansen och storleken beträffar. Jag är en ödets gunstling,
ty om ni icke tänt detta vaxljus, hade ni kunnat se den
vackra stjärna, som jag, innan ni kom, såg från min säng,
och vars sken fröjdade mina ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
