Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 67. Fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig göra en så fulländad kavaljer som möjligt. Den ädlingen,
som var anställd hos mig, lärde mig allt, vad han själv kunde,
matematik, något geometri, astronomi, fäkta och rida. Varje
morgon fäktade jag i en sal på nedre bottnen och red i
trädgården. Nå väl, en morgon - det var på sommaren, ty
det var mycket varmt - en morgon insomnade jag i denna
sal. Till den dagen visste jag ingenting, och det enda, som
ingav mig misstankar, var min guvernörs vördnad. Jag levde,
liksom barn, fåglar, växter, av luft och solsken; jag hade
uppnått femton år.
- Det är således åtta år sedan dess?
- Ja, så ungefär, jag kan icke mera räkna tiden.
- Förlåt, men vad sade eder guvernör för att uppmuntra
eder till att arbeta?
- Han sade mig, att en man bör söka själv förvärva sig
den lycka, som Gud nekat honom vid hans födelse; han tillade
vidare, att jag, en stackars obemärkt fader- och moderlös
yngling, endast kunde räkna på mig själv, och att ingen nu eller
framdeles skulle intressera sig för mig... Hör nu vidare. Jag
befann mig, som sagt är, i salen på nedre bottnen, och trött av
min fäktlektion, hade jag insomnat. Min guvernör var på
sitt rum, i första våningen, rakt över mig. Plötsligt hörde
jag ett svagt skrik av min guvernör. Därefter ropade han:
Perronnette! Perronnette! Det var på min amma han
ropade.
- Ja, jag vet, sade Aramis; vidare, monseigneur, vidare!
- Hon var troligtvis i trädgården, ty min guvernör gick
hastigt utför trappan. Jag steg upp, helt bekymrad över
att se honom själv så orolig. Han öppnade dörren, som från
förstugan förde ut i trädgården, och ropade ännu: Perronnette!
Perronnette! Fönstren i salen på nedre bottnen lågo åt
gården; fönsterluckorna voro tillslutna, men genom en
springa på en av dem såg jag min guvernör närma sig en stor
brunn, som låg nästan rakt under fönstret till hans arbetsrum.
Han lutade sig fram över brunnskaret, såg ned i brunnen och
gav åter till ett skrik, i det han gjorde häftiga åtbörder av
förskräckelse. Från det ställe, där jag var, kunde jag icke
blott se, utan även höra. Alltså både såg och hörde jag.
- Jag ber, monseigneur, fortfar, sade Aramis.
- Vid min guvernörs skrik skyndade Perronnette fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
