Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 70. Ordensgeneralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
"A. M. D. G." skrev biskopen och han tecknade ett kors under
dessa fyra bokstäver, som betydde: Ad majorem Dei gloriam.
Därefter fortfor han:
"Det är vår vilja och befallning, att den order, som lämnats
till herr de Baisemeaux de Montlezun, kunglig guvernör på
slottet Bastiljen, skall av honom anses god och gällande och
genast efterkommas.
Undertecknat: d’Herblay, ordens general med Guds nåde."
Baisemeaux blev så bestört, att hans anletsdrag vanställdes,
att hans läppar uppspärrades och hans ögon stirrade. Han
rörde sig icke ur stället. Han gav ej minsta ljud ifrån sig.
I hela den stora salen hördes nu ingenting annat än
surrandet av en liten fluga, som flög omkring ljuslågorna.
Utan att en gång värdigas se på mannen, den han försatt i
ett så ömkligt tillstånd, uppdrog Aramis ur sin ficka ett litet
fodral, som innehöll svart lack. Han lackade brevet och
tryckte på lacket ett sigill, som hängde på hans bröst, under jackan,
och när detta utförts, räckte han under fortfarande tystnad
ordern åt Baisemeaux.
Denne, vars händer darrade förfärligt, fäste en slö och
förvirrad blick på sigillet. Ännu en glimt av sinnesrörelse visade
sig i hans anletsdrag, och han nedsjönk på en stol, som
träffad av åskan.
- Se så, se så, sade Aramis efter en lång tystnad, varunder
Bastiljens guvernör småningom hämtat sig, låt mig icke tro,
att ordensgeneralens närvaro, min bäste herr de Baisemeaux,
är lika förkrossande, som Guds närvaro skulle vara, och att
man dör efter att ha sett honom. Mod, stig upp, giv mig eder
hand och lyd min befallning!
Baisemeaux, lugnad, om ock icke tillfreds, kysste Aramis’
hand och reste sig upp.
- Strax, mumlade han.
- Åh, ingen överdrift, min vän! Återtåg eder plats och låt
oss göra heder åt den präktiga desserten.
- Monseigneur, jag hämtar mig aldrig efter ett sådant slag.
Jag, som satt och skämtade och skrattade med eder! Jag, som
vågade bemöta eder som min jämlike!
- Tyst, min gamle kamrat! ^yttrade biskopen, som nu insåg,
huru högt bågen var spänd och huru farligt det vore, om den
bruste; tyst säger jag! Låt oss leva var på sitt vis. Åt dig
mitt beskydd och min vänskap, åt mig din lydnad. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
