Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 73. Slottet Vaux - 74. Svartsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Emedan, om jag vore konung, skulle jag ingenting vidare svara.
- Och vad skulle ni göra?
- Jag skulle vänta till i morgon och tänka på saken.
Ludvig XIV upplyfte äntligen sina ögon och såg huru
Colbert uppmärksamt avvaktade hans första ord.
- Herr Colbert, sade han, jag ser, att det är sent; jag går och lägger mig.
- Ack, svarade Colbert, jag skulle...
- I morgon. I morgon skall jag ha fattat ett beslut.
- Mycket bra, sire, genmälde Colbert, förbittrad, ehuru han
sökte behärska sig i konungens närvaro.
- Min uppvaktning! ropade konungen.
Konungens uppvaktning inträdde i rummet.
Philippe ämnade lämna sin observationsplats.
- Ett ögonblick till, yttrade Aramis till honom med sin
vanliga milda röst; vad som nu tilldragit sig, är blott en
småsak, men etiketten, då ni går till sängs, är någonting viktigt!
Lär eder, lär eder, sire, huru ni bör gå tillväga! Se noga på!
74. SVARTSJUKA.
Dagen därpå tycktes konungen, som säkerligen hade behov
av att skingra några dystra tankar, med större iver än
någonsin söka la Vallières sällskap, liksom han synbarligen
undvek Colbert och Fouquets.
Kvällen kom. Konungen hade önskat, att promenaden ej
skulle börja förrän efter spelet. Man spelade således mellan
supén och promenaden. Konungen vann tusen pistoler, och
då han vunnit dem, stoppade han dem i sin ficka, reste sig
upp och sade:
- Nu, mina herrar, gå vi ned i parken.
Den gjorda vinsten tycktes icke synnerligen ha uppmuntrat
konungen på vars panna alltjämt vilade en skugga av
dysterhet.
La Vallière hade också märkt konungens mörka panna och
flammande blick, och då intet av det, som föregick i denna
själ, var ogenomträngligt för hennes kärlek, hade hon insett,
att den kvävda vredan hotade någon. Hon höll sig därför i
hämndens väg som barmhärtighetens ängel.
Helt sorgsen, helt förvirrad samt orolig över denna hans inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
