Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 74. Svartsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
hans svartsjuka och raseri. Allt ifrån den stund, då han
upptäckte den hemska sanningen, försvann hos honom allt, hans
medlidande, hans mildhet och aktningen för gästfrihetens
lagar.
Föga fattades att han, under den bittra smärta, som plågade
hans hjärta, ännu för svagt att kunna dölja sitt lidande, föga
fattades i att han uppgivit ett rop och tillkallat sin vakt.
Detta brev, vilket Colbert kastat för konungens fötter, var,
det man redan gissat, det samma, som vi sett Fouquet skriva
i Fontainebleau efter Aramis1 diktamen och med sin pålitlige
lakej sända till la Valliére. Colbert hade mutat denne lakej
och sålunda satt sig i besittning av detta brev, synnerligen
dyrbart, emedan Fouquet i sin tankspriddhet glömt att
datera det.
Fouquet såg konungens blekhet, men gissade ej det onda,
som plågade honom; Colbert såg hans vrede och gladde sig åt
det annalkande ovädret.
Fouquets röst ryckte den unge fursten ur hans vilda
drömmeri.
- Vad fattas eder, sire? frågade artigt överintendenten.
Ludvig gjorde en våldsam ansträngning att behärska sig.
- Ingenting, svarade han.
- Jag är ändå rädd, att eders majestät mår illa.
- Ja, jag mår verkligen illa, det har jag redan sagt eder,
min herre, men det är ingenting farligt.
Utan att avbida slutet av fyrverkeriet gick konungen åt
slottet till.
Fouquet beledsagade konungen. Alla följde efter dem.
De sista raketerna avbrunno helt sorgligt för sig själva.
överintendenten ställde åter några frågor till Ludvig XIV,
men han erhöll ej något svar. Han förmodade då, att någon
tvist i parken ägt rum mellan Ludvig och la Valliére, att
därav uppstått någon misshällighet, att konungen, ehuru icke
själv mycket trumpen av sig, men däremot väldigt behärskad
av sin kärlek, fattade hat till hela människosläktet, så snart
hans älskarinna var trumpen mot honom. Denna
föreställning var nog för att ställa Fouquet tillfreds; han visade till
och med den unge konungen ett vänligt och tröstrikt
småleende, när denne sade god natt åt honom.
Det var icke allt för konungen. Han måste även
underkasta sig etikettens stränga fordringar vid gåendet till sängs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
