Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 75. Högmålsbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
med helt mänskliga blickar betraktade honom, som om
någonting lyste och rörde sig i domen, som om grupperna av
olycksfulla drömmar för ett ögonblick ombytt plats och
lämnat rum för ett karlansikte, med ena handen lagd över
munnen och i en tankfull begrundande ställning. Och,
besynnerligt nog, liknade denne man till den grad konungen, att
Ludvig trodde sig se sitt eget ansikte i en spegel. Enda
skillnaden var, att detta ansikte fördystrades av en känsla
av djupt medlidande.
Därefter tyckte han, att domen småningom flydde undan
för hans blickar och att de av Lebrun målade figurerna och
attributen fördunklades, i det de allt mer och mer
avlägsnade sig. En sakta och jämn rörelse, avmätt som den av
ett skepp, vilket gungar på vågorna, efterträdde sängens
orörlighet.
Konungen drömde troligtvis, och under denna dröm
avlägsnade sig den gyllene kronan, varvid sänggardinerna
voro fästa, liksom domen, vari kronan i sin ordning var fäst,
så att den bevingade genius, som med sina båda händer
höll kronan, förgäves tycktes kalla till sig konungen, vilken
allt mer och mer försvann ur dess åsyn.
Konungen såg numera ljuset från sitt rum blott som man
från djupet av en brunn skådar dagsljuset.
- Jag plågas av en förfärlig dröm, tänkte han. Nu är
det tid, att jag vaknar. Välan, jag måste vakna!
- Det är ju ingenting farligt, jag endast drömmer.
Detta sade också Ludvig XIV för sig själv, men vid de
orden: Jag måste vakna! märkte han, att han icke blott var
fullkomligt vaken, utan även att han hade alldeles öppna
ögon.
Han reste på sig och såg sig omkring och blev då varse
två män med vida kappor och mask för ansiktet.
Den ena av dessa män höll i handen en liten lykta, vars
röda sken upplyste den sorgligaste tavla, en konung kan
skåda.
Ludvig sade för sig själv, att hans dröm ännu fortfor, och
för att den skulle upphöra, behövde han blott röra armarna
eller låta höra sin röst. Han hoppade ned av sängen och
befann sig nu på ett fuktigt golv. Då vände han sig till den
av de båda männen, som höll lyktan, och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
