Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 76. En natt på Bastiljen - 77. Morgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ens
fånge redan nog olycklig, att det sannerligen vore en
barmhärtighet att Önska honom döden. Med så mycket mera skäl
kan man göra det, när fången blivit vansinnig, när han kan
bitas och göra larm på Bastiljen.
Och därpå intog den gode guvernören sin frukost.
77. MORGONEN.
Vid sidan av det grymma öde, som träffade konungen,
vilken, inspärrad på Bastiljen, gjorde förtvivlade
ansträngningar att bryta sig igenom lås och galler, skulle retoriken
hos de gamla krönikeskrivarna ej underlåtit att framställa
antitesen av Philippe, sovande under den kungliga sänghimmeln.
Den unge prinsen nedsänktes från Aramis1 rum, liksom
konungen nedsänktes från Morfeus’. Domen sjönk sakta vid en
tryckning av d’Herblay, och Philippe befann sig nu vid den
kungliga sängen, som åter uppstigit, sedan den nedsatt sin
fånge i den djupa, underjordiska gången.
Ensam omgiven av all denna lyx, ensam i besittning av all
denna makt, ensam med den roll, han måste spela, kände
Philippe för första gången sin själ öppna sig för dessa tusende
intryck, varav en konungs hjärta ständigt klappar.
Men när han betraktade den tomma och av brodern ned
skrynklade sängen, bleknade han.
Denna stumma medbrottsling återkom, sedan den bidragit
till att fullborda verket. Den kom tillbaka med spåret av det
förövade brottet; den talade till den brottslige det frimodiga
och okonstlade språk, som medbrottslingen aldrig fruktar att
använda mot sin deltagare i brottet. Den sade hela sanningen.
När Philippe lutade sig ned för att bättre kunna se,
varseblev han näsduken, som ännu var fuktig av den kallsvett,
vilken strömmat från Ludvig XIV:s panna. Denna kallsvett
förskräckte Philippe, liksom Abels blod förskräckte Kain.
- Jag står nu ansikte mot ansikte med mitt öde, sade
Philippe med lågande öga och dödsblekt ansikte. Blir det väl
förfärligare än min fångenskaps kval? Då jag tvingas att
varje ögonblick hörsamma tankens befallande krav, skall jag väl
alltid tänka på att lyssna till mitt hjärtas betänkligheter?...
Nå väl, ja, konungen har vilat i denna säng; ja, det är hans
huvud, som gjort denna fördjupning i örngottet, det är hans
bittra tårar, som vätt denna näsduk, och j äg drar i betänkande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
