Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 77. Morgonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
I själva verket hördes nu ett slag utanför.
Aramis bedrog sig icke; det var verkligen d1 Artagnan, som
gav sig tillkänna vid dörren.
Han hade enligt konungens befallning tills vidare i tysthet
arresterat herr Fouquet, som tåligt fogat sig i sitt öde, och
tillbragt natten med filosofiska betraktelser med honom, men
så snart morgonrodnaden med sin blåaktiga gloria belyste
de präktiga kornischerna i överintendentens rum, steg
d’Ar-tagnan upp från sin länstol, satte sin värja till rätta, strök
av sin rock med ärmen och borstade sin hatt, likt en soldat
på vakt, då han väntar visiterrunden.
- Går ni? frågade Fouquet.
- Ja, monseigneur; och ni?
- Jag stannar kvar,
- På edert hedersord*?
- På mitt hedersord.
- Gott! Jag lämnar eder endast för att skaffa eder svaret
ni vet.
- Domen vill ni säga?
- Hör på, jag liknar något den gamle romaren, jag. När
jag steg upp, märkte jag, att min värja ej fastnade i någon
rem, och att gehänget löpte lätt. Det är ett osvikligt tecken.
- Till att det går eder väl?
- Ja, vad tycker ni väl? Så ofta det fördömda buffellädr
ret hakade fast på min rygg, hade jag att vänta mig något
straff av herr de Tréville eller en vägran att få pengar av
herr Mazarin. Så ofta värjan hakade fast i själva gehänget,
var det något oangenämt uppdrag, sådana som man i hela
mitt liv överhopat mig med. För var gång värjan hoppade
upp och ned i slidan, var det någon duell, som slutade väl.
För var gång den slog mot mina vådor, var det en lindrig
blessyr. Så ofta den gick helt och hållet ur slidan, då var
jag säker på, att jag med två eller tre månaders
fältskärs-hjälp och kalla omslag slapp ifrån att ligga kvar på
slagfältet.
- Nå, men jag trodde verkligen ej, att eder värja kunnat
säga eder så mycket, yttrade Fouquet under ett matt
småleende, varmed han sökte bekämpa sin egen svaghet. Är
värjan en fe eller är den förtrollad?
- Min värja, ser ni, kan betraktas som en av mina
kroppslemmar. Jag har hört sägas, att en del människor veta, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
