Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 78. En vän till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
omöjligt! . . . Vad skall han väl göra utan mig? . . . Ah, utan
mig faller han som jag . . . Vern vet? . . . fara att bli dömd!
. . . Gud! . . . Djävul! . . . Hemska och gäckande makt, som
man kallar människosnillet, du är blott en fläkt, ännu
osäkrare, ännu onyttigare än vinden, som blåser på berget; du
kallar dig slump, du är ingenting; du omfattar allt med din
andedräkt, du uppreser klippstycken, på själva berget, och
plötsligen krossar du dig själv mot ett svagt träkors, bakom
vilket finnes en annan osynlig makt, som du kanske
förnekade, som hämnas på dig och som krossar dig utan att ens
göra dig den äran att säga dig sitt namn! . . . Förlorad! . . .
Jag är förlorad!... Vad är att göra?... Fara till Belle-Isle?...
Ja. Och Portos, som stannar kvar, och som skall berätta hela
saken för alla! Portos, som kanske får sitta emellan!... Jag
vill icke, att något ont skall hända Portos. Han är en av
mina lemmar; när han lider, lider även jag. Portos skall resa
med mig, Portos skall dela mitt, öde. Så måste det ske.
Aramis, vilken fruktade att möta någon, som kunde finna
hans hastiga gång misstänkt, Aramis steg uppför trappan
utan att bliva sedd av någon.
Portos, som knappt hunnit tillbaka från Paris, sov redan
den rättfärdiges sömn. Hans ofantliga kropp tycktes glömma
tröttheten, liksom hans själ glömde tanken.
Aramis inträdde, lätt som en vålnad, och lade sin senfulla
hand på jättens axel.
- Hör på! ropade han, hör, Portos!
Portos reste sig upp och öppnade ögonen, innan han hunnit
öppna sitt begrepp.
- Vi resa, sade Aramis.
- Jaså, svarade Portos.
- Vi bege oss av till häst, snabbare än någonsin.
- Jaså, upprepade Portos.
- Kläd dig, min vän.
Han hjälpte jätten att kläda sig och stoppade hans guld och
hans juveler i fickorna. Medan han sysslade med detta,
tilldrog sig ett buller hans uppmärksamhet. D’Artagnan tittade
in genom den halvöppna dörren. Aramis spratt till.
- Vad fan gör du här? och så upprörd sen? sade
musketören.
.- Tyst! viskade Portos
– Vi resa bort på en beskickning, tillade biskopen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
