Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 79. Ännu en gång på Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
Baisemeaux sänkte huvudet, tog nycklarna och gick ensam
med ministern uppför torntrappan.
Allt efter som de framskredo i denna virvlande spiral,
förbyttes för deras öron vissa orediga ljud i tydliga utrop och
gräsliga förbannelser.
- Vad är det? frågade Fouquet.
- Det är just eder Marchiali, svarade guvernören; just så
där tjuta vansinniga.
Han beledsagade detta svar med en blick, vari snarare låg
en sårande hänsyftning än artighet mot Fouquet.
Den senare ryste till. Han hade i ett anskri, ännu
gräsligare än de andra, igenkänt konungens röst.
Han stannade i förstugan och tog nyckelknippan ur
Baisemeaux1 händer. Den senare fruktade, att denne nye galning
med en av nycklarna skulle krossa hans huvudskål.
- Ah, herr ^Herblay sade mig ingenting om allt det här!
- Dessa nycklar är det således! sade Fouquet, i det han
ryckte dem från honom. Vilken är nu den nyckel, varmed
man öppnar hans fängelsedörr?
- Den där.
Ett förfärligt skrik, åtföljt av ett gräsligt slag på dörren,
gav eko i trappan.
- Gå eder väg! sade Fouquet i hotande ton till Baisemeaux.
- Jag begär icke bättre, mumlade denne. Nu skola två
galningar träffa tillsammans. Den ena skall äta upp den
andre, det är jag säker om.
- Gå! upprepade Fouquet. Om ni sätter eder fot i denna
trappa, innan jag ropar eder, så kom i håg, att ni får intaga
den mest underordnade platsen bland alla Bastiljens fångar.
- Jag tar säkert döden av det här! mumlade Baisemeaux, i
det han med vacklande steg avlägsnade sig.
Fångens skrik blevo allt förfärligare och förfärligare.
Fouquet förvissade sig om, att Baisemeaux hunnit till slutet av
trappan. Han satte nyckeln i det första låset.
Nu hörde han tydligt, huru konungen med kvävd stämma
ursinnigt skrek:
- Hjälp, hjälp! Jag är konungen!
Nyckeln till den andra dörren var icke den samma som den
till den första. Fouquet måste söka i nyckelknippan.
Lik en ursinnig, en besatt, ropade konungen allt vad han
förmådde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
