- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
643

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 79. Ännu en gång på Bastiljen - 79. Konungens befrielse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

643

- Det är Fouquet, som låtit föra mig hit! Hjälp mot
Fouquet! Jag är konungen! Hjälp konungen mot Fouquet!

Dessa ursinniga rop verkade sargande och sönderslitande
på ministerns hjärta. De åtföljdes av förfärliga slag på
dörren med den sönderbrutna stolen. Det lyckades Fouquet att
få tag i den rätta nyckeln. Konungens krafter voro uttömda,
han fann ej mera ord, han endast röt:

- Död åt Fouquet! vrålade han; död åt den skurken
Fouquet!

Dörren öppnades.

79. KONUNGENS BEFRIELSE.

De båda männen, som nu stodo i begrepp att störta mot
varandra, hejdade sig plötsligt, när de blevo varandra
varse, och uppgåvo båda rop av förskräckelse.

- Kommer ni för att mörda mig? sade konungen.

- Konungen, i vilket tillstånd! mumlade ministern.
Ingenting kunde i själva verket vara mera förfärande än

anblicken av den unge fursten i detta ögonblick, då Fouquet
överraskade honom. Kläderna voro i trasor; hans öppna
och även sönderrivna skjorta var genomträngd av svett och
blod, som dröp från bröst och armar.

Stirrande, blek, med fradga om munnen och håret på
ända, erbjöd Ludvig XIV den trognaste avbild av förtvivlan,
hunger och fruktan, förenade i en enda bild. Fouquet
rördes och förvirrades och med öppna armar och tårfyllda ögon
skyndade han fram till konungen.

Ludvig lyfte mot Fouquet den träbit, varav han på ett så
ursinnigt sätt begagnat sig.

- Nå väl, sade Fouquet med darrande röst, känner ni icke
igen den trognaste av edra vänner?

- Ni en vän! utropade Ludvig under en tandagnisslan,
som uttryckte hans hat och hans törst efter hämnd.

- En vördnadsfull tjänare, tillade Fouquet, i det han
kastade sig på knä.

Konungen lät sitt vapen nedfalla. Fouquet närmade sig,
kysste hans knän och tog honom ömt i sina armar.

- Min konung, mitt barn! sade han. Hur grymt ni
måst lida!

Ludvig, som av den förändrade ställningen återkallades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free