- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
703

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 87. En vit och en svart häst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

708

D’Artagnan lät sin häst andas ut. Han märkte, att
överintendenten saktade sin ritt till trav, förmodligen för att
likaledes låta sin häst pusta.

Men båda hade var å sin sida för brått att låta det länge
gå på detta sätt. Den vita hästen for av som en pil, så snart
han uppnådde en hårdare mark.

D’Artagnan släppte efter tygeln och hans svarta häst föll
in i galopp. Båda höllo samma väg; ljuden av hästfötterna
blandades oredigt med varandra. Fouquet hade ännu icke
blivit d1 Artagnan varse.

Men när backsluttningen upphörde, träffades Fouquets öra
av ett starkt buller; det var hovslagen av d’Artagnans häst,
vilka dånade som en åska.

Fouquet vände sig om och såg på hundra steg bakom sig
sin fiende, lutad över sin springares hals. Intet tvivel mer;
det glänsande värjgehänget, den röda vapenrocken visade
tydligt, att det var en musketör. Fouquet släppte då också efter
tygeln, och hans vita häst lade snart tjugo steg mellan honom
och hans förföljare.

- Hm! tänkte d’Artagnan orolig, det är icke någon vanlig
häst Foquet rider. Giv akt! Och uppmärksamt granskade
hans ofelbara öga denna springare.

Rund länd, mager och långsträckt svans, benen magra och
torra som ståltrådar, en hov, hårdare än marmor.

Han sporrade sin häst, men avståndet dem emellan förblev
det samma.

D’Artagnan lyssnade uppmärksamt, icke ens en flåsning av
hästen nådde hans öra, och likväl klöv han vinden.

Den svarta hästen däremot började rossla, till tecken av
en snart utbrytande hosta.

- Det hjälper icke, jag måste spränga min häst för att
hinna upp honom, tänkte musketören.

Och han började sarga det arma djurets mun, medan han
med sporrarna högg in genom den blodiga huden.

Hästen, ursinnig av smärta, vann tjugo famnar på sin
förelöpare och kom Fouquet på ett pistolskott nära.

- Mod! sade musketören till sig själv, mod! Den vita
tröttnar kanhända, och stupar icke hästen, så skall väl hans herre
till slut falla av.

Men häst och ryttare höllo sig upprätta, tätt slutna till
varandra, och fingo småningom åter försprång.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0703.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free