Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 87. En vit och en svart häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
löpningen. D’Artagnan, bragt till det yttersta, fattade den
andra pistolen och siktade på den vita hästen.
- Åt eder häst! Icke åt eder! ropade han till Fouquet.
Han sköt. Djuret träffades i landen; det gjorde ett
ursinnigt språng och stegrade sig.
D’Artagnans häst föll död till marken.
- Jag är Vanärad, tänkte musketören; jag är en stackare;
av medlidande, herr Fouquet, kasta till mig en av edra
pistoler, att jag må kunna skjuta mig för pannan!
Fouquet fortsatte sin ritt.
-. Av nåd! Av barmhärtighet! ropade d’Artagnan; vad ni
icke vill jag skall göra i detta ögonblick, det gör jag inom en
timme; men här på denna väg skall jag dö som en tapper
man, skall jag dö med heder; gör mig den tjänsten, herr
Fouquet.
Fouquet svarade icke, utan fortfor att trava.
D’Artagnan började springa efter sin fiende.
Efter varandra kastade han av sig hatt och rock, som
besvärade honom, och sedan sin värjslida, som slängde mellan
benen på honom.
Värjan i hans hand blev honom till slut för tung; han
slängde den, liksom slidan, ifrån sig.
Den vita hästen rosslade; d’Artagnan började hinna upp
honom.
Det arma djuret, alldeles kraftlöst av travandet, föll in i
en sakta lunk, medan det riste på huvudet av yrsel; blod
blandade sig med fradgan, som stod det om munnen.
D’Artagnan gjorde en förtvivlad ansträngning, sprang på
Fouquet och tog honom om benet, i det han med en
avbruten, flämtande röst sade:
- Jag arresterar eder i konungens namn; krossa mitt
huvud, vi ha båda gjort vår plikt
Fouquet slungade långt ifrån sig, ut i floden, de två
pistolerna, . vilka d1 Artagnan hade kunnat bemäktiga sig, steg av
och sade:
- Jag är eder fånge, min herre; vill ni taga min arm,
ty ni är nära att falla i vanmakt?
- Tack! mumlade d’Artagnan, som verkligen kände sina
ben svikta, medan det började svartna för hans ögon; innan
kort sjönk han till marken, flämtande och kraftlös.
Fouquet gick utför strandbanken, hämtade vatten i sin hatt
V. B. 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
