- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
706

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 87. En vit och en svart häst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

706

och kom att därmed bädda hans tinningar samt lät några
droppar rinna ned mellan hans läppar.

D’Artagnan reste sig upp och såg sig omkring med
stirrande öga.

Han såg Fouquet ligga på knä, med sin våta hatt i handen,
och småle med ett obeskrivligt vänligt uttryck.

- Ni har då icke flytt! ropade han. Ack, min herre, den
rätte konungen i avseende på heder, hjärta och själ, det är
icke Ludvig i Louvren, ej heller Philippe på
Sainte-Marguerite, utan det är ni, den biltoge och dömde!

- Jag har i dag fallit blott till följd av ett enda fel, herr
d1 Artagn an.

- Vilket då, min Gud?

- Jag borde haft eder till vän. Men huru skola vi nu
bära oss åt att komma tillbaka till Nantes? Vi äro mycket
långt därifrån.

- Det är sant, suckade d’Artagnan, tankfull och dyster.

- Den vita hästen skall kanske hämta sig; det var en så
god häst. Stig upp på den, herr d’Artagnan; jag skall gå till
fots, till dess ni vilat eder.

- Stackars djur! Sårat! sade musketören.

- Han skall nog gå ändå, säger jag, jag känner honom;
men vi kunna göra ännu bättre; vi kunna sätta oss upp båda
två.

- Låt oss försöka, sade kaptenen; men de hade icke förr
belastat djuret med denna dubbla börda, än det vacklade, men
hämtade sig åter och gick några minuter; därefter sviktade
det ännu en gång och föll omkull vid sidan av den svarta
hästen, till vilken det hade hunnit.

- Vi gå till fots, ödet vill så; det skall bli en härlig
promenad, återtog Fouquet, i det han tog d’Artagnan under
armen.

- För tusan! utropade denne med stirrande öga, rynkade
ögonbryn och tungt hjärta. Vilken olycksdag!

De tillryggalade långsamt de fyra lieues, som skilde dem
från skogen, bakom vilken vagnen väntade dem med eskort.

Då Fouquet blev varse denna hemska maskin, sade han
åt d1 Artagnan, vilken slog ned ögonen, som hade han blygts
å Ludvig XIV:s vägnar:

- Se där en idé, som icke kommit från någon hederlig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free