Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 88. Ekorren faller och ormen flyger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Han berättade nu med den poesi och den målande
uttrycksfullhet, varav kanske han ensam var mäktig under denna
tid, Fouquets flykt, förföljelsen, den ursinniga kapplöpningen
och slutligen detta ovanliga ädelmod hos överintendenten,
som väl tio gånger kunnat undkomma och väl tjugo gånger
kunnat döda den motståndare, som förföljde honom, men som
likväl hellre underkastade sig fängelse och kanske något
ännu värre, än han ville förödmjuka den, som sökte beröva
honom friheten.
Under det musketörkaptenen fortsatte sin berättelse,
upprördes konungen allt mer; han nedsväljde sina ord och stötte
naglarna mot varandra.
- Och man kan antaga, åtminstone i mitt tycke, sire, att
en man, som så uppför sig, är en hederlig man och ej kan
va,-ra en konungens fiende. Så anser jag, och jag upprepar det
för eders majestät. Jag vet nog, vad konungen skall svara,
och jag böjer mig i stoftet därför: "statsskäl". Må så vara!
Detta är i mina ögon ganska respektabelt. Jag är militär,
jag hade mina order; dessa ha visserligen verkställts mot min
vilja, men de äro dock verkställda. Alltså tiger jag.
- Var finns Fouquet i denna stund? frågade Ludvig efter
ett ögonblicks tystnad.
- Herr Fouquet, sire, svarade d1 Artagnan, befinner sig i
den järnbur, vilken herr Colbert låtit inrätta åt honom, och
far nu i galopp efter fyra raska hästar på vägen till Angers.
- Varför lämnade ni honom på vägen?
- Emedan eders majestät icke befallde mig att bege mig till
Angers. Säkraste beviset på sanningen av vad jag uppger är,
att konungen nyss frågade efter mig... Och för övrigt hade
jag även ett annat skäl.
- Vilket då?
- Så länge jag var tillstädes, skulle den stackars herr
Fouquet ej försökt att rymma.
- Huru! utropade konungen med förvåning.
- Eders majestät bör inse och inser utan tvivel ock, att jag
ej hyser någon livligare önskan än att veta herr Fouquet
vara i frihet. Jag anförtrodde hans bevakning åt den dummaste
underofficer, jag kunde välja bland mina musketörer, på det
att fången skulle kunna rymma.
- Är ni galen, herr d’Artagnan? utropade konungen, i det
han lade armarna i kora över bröstet. Yttrar man väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
