Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 90. Aramis avgiver förklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
- För fan! För fan! skrek Portos, helt missbelåten.
- Lugna dig, min käre Portos, vi skola nog hitta på utväg
att rädda oss.
- Det är icke det, som bekymrar mig, svarade Portos; vad
som mest smärtar mig, är det stygga ordet rebell.
- Ja, där ser man!
- Och hur går det nu med den utlovade hertigtiteln?
- Det var usurpatorn, som skulle skänka dig den.
- Det var icke sak sarnrna, Aramis, genmälde Portos
allvarsamt.
- Var övertygad, min vän, att om det endast berott av
mig, skulle du lätt kunnat bli prins.
Portos började vemodigt bita sig i naglarna.
- Ser du, fortfor han, i den saken borde du icke ha narrat
mig, ty jag hade verkligen räknat med en hertigtitel. Ja, jag
räknade säkert på den, i synnerhet som jag visste dig vara en
ordhål lig man, min käre Aramis.
- Stackars Portos! Jag ber dig, förlåt mig detta.
- Jag är således, återtog Portos utan att ge något svar på
biskopens i Vannes bön om förlåtelse, jag är således oense
med Ludvig XIV?
- Det där skall jag nog ordna, min bäste vän. Jag skall
taga hela saken på mig ensam.
- Men, Aramis!...
- Se så, Portos, jag besvär dig, låt mig hållas! Intet falskt
ädelmod! Ingen onödig självuppoffring! Du kände icke mina
planer. Av dig själv skulle du ingenting gjort. Med mig är
det helt annorlunda. Jag ensam är anslagets upphovsman.
Men för att utföra det behövde jag min oskiljaktige
följeslagare. Jag kallade dig till mig, du infann dig och erinrade
mig om vårt gamla ordspråk: "En för alla och alla för en/’
Mitt brott, käre Portos, består däri, att jag varit allt för
mycket självisk.
- Det var ett ord, som jag tycker om, sade Portos, och då
jag finner, att du handlat endast och allenast för clig själv,
så kan jag omöjligen vara ond på dig. Det är ju så naturligt!
Med dessa ädla ord tryckte Portos hjärtligt sin väns hand.
Vid denna okonstlade själsstorhet fann Aramis sig själv helt
liten i jämförelse med sin vän. Det var nu andra gången,
han nödgades böja sig för hjärtats sanna överlägsenhet, vida
mäktigare än snillets glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
