Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 91. Grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
741
före dager skulle kunna gå ombord, så mycket få vi att
syssla med, och så snart dagen gryr, måste vi ha en pålitlig
skiltvakt ovanpå grottan; en sådan blir oss nödvändig, till
och med oundgänglig för att kunna bespeja de båtar eller
kryssare, som kunde vilja bevaka oss.
- Ja, Yves, ja, det var ett gott skäl; vi taga då land vägen.
De tre kraftfulla bretagnarna gingo nu att skjuta sina
rullar under båten och att sedan sätta den i gång, då ett avlägset
hundskall hördes på slätten.
Aramis störtade ut ur grottan; Portos följde efter honom.
Morgonrodnaden göt sitt purpur- och pärlemorskimmer över
vågorna och slätten; i halvdagern syntes de små tallarna
vemodigt vrida sig över stenarna, och stora flockar av kråkor
ströko med sina svarta vingar längs de magra boveteåkrarna.
Ännu en kvart, och det skulle vara full dager; de vaknade
fåglarna gåvo genom sina glättiga sånger dagens snara
inbrott tillkänna för hela naturen.
Det hundskall man hört, och som hejdat de tre fiskarna, då
de skulle sätta båten i gång, samt jagat Aramis och Portos
ut ur grottan, ljöd ännu lika starkt på omkring en lieues
avstånd från den samma.
- Det är ett koppel, sade Portos; hundarna ha tagit upp
ett spår.
- Vem kan det vara? Vem kan i en sådan stund gå på
jakt? tänkte Aramis.
- Här i synnerhet, fortfor Portos, här, där man fruktar
de kungliga truppernas ankomst.
- Bullret närmar sig. Ja, du har rätt, Portos, hundarna ha
tagit upp ett spår.
- Nå, utropade plötsligt Aramis, Yves, Yves, kom då!
Yves skyndade fram, sedan han lagt ifrån sig rullen, den
han höll i handen och ämnade anbringa under båten, när
biskopens utrop avbröt denna hans förrättning.
- Vad är det för ett jaktparti, skeppare? sade Portos.
- Hm, det kan jag inte förstå, nådig herre, svarade
bre-tagnaren. Det är inte i en sådan stund herrn till Locmaria
skulle jaga. Nej, visst inte, och ändå tyckas hundarna ge
tillkänna, att han verkligen jagar . . .
- Så vida de icke slitit sig lösa ur hundstallet.
- Nej, sade Goennec, dessa hundar tillhöra ej herrn till
Loocmaria, s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
