- Project Runeberg -  Vicomte de Bragelonne /
764

(1931) [MARC] Author: Alexandre Dumas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 94. Titanens död - 95. Dagg som fallit under natten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

764

handen; en enda av dem var nog för att se till båten. Den
tappre kämpens sista dödsrosslingar ledde deras steg bland
ruinerna.

Eldig, ståtlig och ungdomlig som en tjugo års man,
störtade Aramis fram till den tredubbla massan, och med sina
händer, lika fina som fruntimmershänder, upplyfte han med
förvånande styrka ett hörn av den ofantliga granitgraven.
Nu skymtade han i denna gravs mörker det ännu lysande
ögat av sin vän, åt vilken den upplyfta massan för ett
ögonblick återgivit andedräkten. Strax framstörtade de båda
bretagnarna, använde järnspetten, och alla förenade nu sina
krafter, icke för att upplyfta, men väl för att uppehålla
stenarna. Allt var förgäves; de tre männen nödgades under
smärtfulla rop småningom vika för tyngden, och då Portos
såg dem uttömma sina krafter på ett fruktlöst arbete,
mumlade han i hånfull ton dessa sista ord, som med hans sista
andedrag gingo över hans läppar:

- För tungt!

Därefter fördunklades och tillslöts ögat, ansiktet bleknade,
handen vitnade, och titanen nedsjönk, i det han drog en
sista suck.

Med honom sjönk även klippan, vilken han ännu i sin
dödskamp hållit upp.

De tre männen släppte järnspetten, som rullade över
gravstenen.

Därefter lyssnade Aramis, blek, med svetten i pannan,
beklämt bröst och hjärtat nära att brista.

Han hörde ingenting mer. Jätten sov den eviga sömnen
i den grav, som Gud givit honom, en grav, avpassad efter
hans gestalt.

95. DAGG SOM FALLIT UNDER NATTEN.

Mållös av fasa och darrande som ett uppskrämt barn,
reste sig Aramis med en rysning från denna sten.
En kristen går icke gärna på gravar.
Men ehuru i stånd att stå upprätt, var han likväl
oförmögen att gå. Man var böjd att tro, att med Portos’ död även
någonting dött inom Aramis.

Hans trogna bretagnare slöto sig omkring honom. Aramis
satte sig ej ejnot, att de slingrade sina armar kring hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:51:55 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bragelon/0764.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free