Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 95. Dagg som fallit under natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
kropp, och de buro honom till båten. Sedan de satt honom
ned på aktersätet nära rodret, började de rö av alla krafter,
ty de ansågo det vara rådligast att på så sätt komma iväg,
i stället för att sätta till segel, varigenom de lätt kunnat
röja sig.
Aramis, ännu lika blek och stel samt med döden i hjärtat,
Aramis betraktade ända till dagens sista stråle den vid
horisonten försvinnande stranden.
Ej ett enda ord kom över hans läppar, ej en enda suck
uppsteg ur hans bröst.
De vidskepliga bretagnarna betraktade honom med rädsla.
Denna tystnad liknade ej en människas, utan snarare en
bildstods.
Vid de första grå skuggorna, som sänkte sig från himmeln,
hissade emellertid båten sitt lilla segel, vilket svällde vid
brisens påtryckning, hastigt avlägsnade den sig från kusten och
raskt bortförde den med kurs på Spanien, över den
fruktansvärda, av stormar så uppfyllda Gascogneviken.
Men knappt en halv timme efter det seglet hissats,
nedböjde sig de numera overksamma roddarna över sina tofter, och
i det de med handen gjorde sig en ljusskärm, visade de för
varandra en vit punkt vid horisonten, lika orörlig, som
fiskmåsen synes, då den gungas av den omärkligt vaggande vågen.
Men vad som för vanliga ögon skulle synts orörligt,
framskred med snabb fart för sjömannens övade blick; vad som
syntes stillastående på vattenytan, flög däremot över böljorna.
Så förflöt en timme, under vilken dagen småningom avtog,
men varunder också skeppet i sikte kom så nära båten, att
Goennec, en av de tre sjömännen, vågade säga helt högt:
- Monseigneur, man jagar oss!
Aramis svarade ej och skeppet närmade sig allt mer.
På befallning av skepparen revade nu de båda sjömännen
seglet, så att denna enda punkt, som var synlig på havsytan,
icke mera skulle kunna leda det fientliga öga, som förföljde
dem.
Skeppet däremot påskyndade förföljelsen medelst att
ytterligare tillsätta två små segel, vilka man såg hissas på
masttopparna.
Olyckligtvis hade man nu de ljusaste och längsta dagarna p&
året, och månen med sitt klara sken började nu uppstiga
efter denna olycksfulla dag. Fartyget, som med fördevind ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
