Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 96. Testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
771
det var ömkligt att se honom med sin stora hand taga sig
om halsen för att kväva sina snyftningar.
Alla dessa besök hade till ändamål att avhöra
uppläsningen av Portos’ testamente, vilken var utsatt till denna dag,
och varvid alla den avlidnes vänner, både de, som väntade
sig något, och andra, gärna ville vara tillstädes, synnerligast
som han ej efterlämnat någon enda anförvant.
De ankomna togo plats, allt efter som de anlände, och stora
salen hade nyss blivit stängd, då klockan slog tolv, den utsatta
timmen för läsningen av testamentet.
Portos’ fullmäktig, som naturligtvis var Coquenards
efterträdare, började med att långsamt uppveckla det stora
parga-mentet, varpå Portos’ väldiga hand tecknat hans sista vilja.
Då sigillet var brutet, glasögonen blivit påsatta och de
första hostningarna upphört, spetsade var och en sitt öra.
Mousqueton hade krupit i hop i en vrå för att mera
obehindrat kunna gråta, utan att fråga efter, om han mindre väl
kunde höra läsningen.
Plötsligen uppslogos, som genom ett trolleri, dubbeldörrarna
till stora salen, och en manlig figur syntes på tröskeln,
om-strålad av det klaraste solsken.
Det var d’Artagnan, som, efter att förgäves ha sökt sina
vänner på Belle-Isle, återvänt till Paris, där han av konungens
egen mun fått underrättelse om Portos’ död och Aramis’ flykt
samt erhållit förlängd permission för att taga kännedom om
sin avlidne väns testamente. Han hade nu ensam begett sig
i väg till denna dörr; då han ej sett till någon, som kunnat
hålla hans häst, hade han bundit den vid portklappen och
anmälde nu själv sin ankomst.
Det starka solskenet, som inströmmade i salen, de
närvarandes sorl, men framför allt den trogne hundens skall
väckte Mousqueton ur hans drömmeri. Han upplyfte
huvudet, igenkände husbondens gamle vän och gick, kvidande
av sorg, att omfatta hans knän och fukta golvstenarna med
sina tårar.
D’Artagnan upplyfte den arme intendenten, omfamnade
honom broderligt, och sedan han med ädel hållning hälsat
på de närvarande, vilka alla bugade sig, i det de till
varandra viskade hans namn, gick han att sätta sig längst bort
i den stora salen med dess skulpterade ekväggar, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
