Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 98. Dödens ängel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78S
det tillfälle, då han först av alla hoppade i den båt, som var
ämnad att föra Raoul de Bragelonne om bord på den
kungliga flottan.
Nu däremot var det en blek, allvarsam gubbe, med
neddammade kläder, glesa, av åren vitnade hår. Han darrade och
stödde sig mot dörrkarmen samt var nära att falla omkull, då
han på avstånd och vid lampskenet blev varse sin herres
ansikte.
Dessa båda män, som så länge levat i gott förstånd med
varandra, och som, vana att spara ord, förstodo att med
ögonen helt tyst säga varandra så mycket, dessa gamla vänner,
båda med lika ädelt hjärta, om de ock i samhällsställning
voro varandra olika, sågo nu helt stumma på varandra. Med
ett enda ögonkast läste de i djupet av varandras hjärtan.
Grimauds ansikte bar prägeln av en genom vanan redan
gammal vorden smärta. Han tycktes numera blott på ett sätt
kunna tolka sina tankar.
Liksom han fordom vant sig av att tala, hade han nu även
vant sig av att småle.
Med en enda blick uppfattade Atos alla de olika uttrycken
i sin trogne tjänares ansikte, och i samma ton, varmed han
i sin dröm talat till Raoul, sade han:
- Raoul är död, Grimaud, är det icke så?
Bakom Grimaud lyssnade de andra tjänarna, darrande och
med ögonen riktade på husbondens säng.
De hörde den förfärliga frågan, och en ryslig tystnad
följde därpå.
- Ja, svarade gubben, i det han med en hes suck
framtvingade detta enstaviga ord ur sitt bröst.
Nu höjde sig flera klagande röster; de djupaste suckar
hördes, och med klagoljud och böner uppfylldes det rum, där den
döende faderns blickar sökte efter sonens porträtt.
Det var för Atos som en övergång, vilken åter försatte
honom i hans dröm.
Utan att uppge ett enda ord, utan att gjuta en enda tår,
tålig, mild och undergiven som en martyr, lyfte han sina ögon
mot himmelen för att där återsöka den älskade skugga, som
svävat uppöver Djidgellis berg och försvunnit ur hans åsyn,
i samma stund Grimaud anlänt.
Då han såg uppåt himmelen och åter försatte sig i sin
märkvärdiga dröm, fördes han förmodligen åter på samma vägar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
