Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 99. Bulletinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
bespeja varje åtbörd, varje minsta tanke av den erfarne
kirurgen.
Denne, tillfrågad av monseigneur, svarade, att han funnit
tre dödliga sår bland åtta, men att den sårades
kroppskonstitution var så stark, hans ungdom så rik på livskraft och Guds
allgodhet så misskundsam, att herr de Bragelonne möjligtvis
ändock kunde räddas till livet, om han kunde hålla sig
fullkomligt stilla.
Broder Sylvain tillade, i det han vände sig till sina
medhjälpare:
- Framför allt, berören honom icke en gång med fingret;
I skullen då döda honom.
Med en smula hopp gingo vi alla ut ur tältet.
När en av sekreterarna lämnade det, tyckte han sig se ett
blekt och sorgligt leende flyga över vicomtens läppar, då
hertigen sade till honom i vänlig ton:
- Åh, vi skola nog rädda dig, vicomte!
Men om aftonen, när man trodde, att den sjuke erhållit
någon vila, inträdde en av kirurgerna i den sårades tält och
kom med höga klagorop ut därifrån.
Om varandra skyndade vi alla in i tältet, även hertigen,
och kirurgen visade oss nu herr de Bragelonnes kropp, som
låg utsträckt på golvet och badade i återstoden av hans blod.
Det syntes sannolikt, att han fått något nytt krampanfall,
något angrepp av feber, och att han därunder fallit ur sängen,
samt att fallet i enlighet med broder Sylvains förutsägelse
påskyndat hans död.
Man upplyfte vicomten; han var kall och livlös. Han höll
i sin högra hand en lock av ljust hår, och denna hand var
krampaktigt knuten över hans hjärta."
Härefter följde en omständig berättelse om expeditionens
förlopp och om den över araberna vunna segern.
Vid berättelsen om den stackars Raouls död avbröt sig
d’Artagnan:
- Olycklige, unge man! mumlade han; självmord!
Han riktade sitt öga mot det rum i slottet, där Atos sov
den eviga sömnen.
- De ha hållit ord åt varandra, sade han sakta. Nu äro
de lyckliga, ty nu äro de förenade.
Han gick med långsamma steg tillbaka till
blomsterparterren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
