Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärligt i att på en gång låta människorna
se i full dager, att den kristna
civilisationens innersta kärna är den krassaste
egoism.
Det människosläkte, vi söka, är
icke något öfvermänskligt, utan ett
rent mänskligt. Vi ha nog af
öfvermänniskor, som i tidsåldrar frodats
på människornas bekostnad. Om
vetenskapligt sedt naturen genom sin
obegränsade lifskraft framalstrar en
oerhörd massa individer, däraf de
svagaste i kampen för tillvaron måste
lämna rum för de starkare, så har
detta ingen tillämpning på de
mänskliga individerna, åtminstone .icke i
socialt hänseende. Det är för öfrigt
icke ‘ någon nödvändighet, att naturens
planlöshet behöfver följas när det
gäller mänskliga individer, ty dels
äger människan, såsom utrustad med
högre egenskaper än andra varelser,
förmågan att anpassa sig efter
omständigheter och förhållanden, och
dels är det ingen brist på utrymme
eller på naturrikedomar för hennes
existens.
Vi skulle missbruka våra högre
egenskaper och kränka våra ädlare
känslor, ifall vi ställa oss som
bunds-förvandter till naturen, där denna
visar sig grym mot vårt eget släkte.
Tvärtom är det vår ärligaste
öfver-tygelse, att vi äro till både för att
neutralisera naturens omedvetna
hårdhet och att begränsa
»öfvermänniskor-nas» medvetna grymhet mot de
svagare syskonen i den stora familjen
mänskligheten. Det är det unga
släktets skönaste tankar, grundade på
solidaritetens, som nu börja manifestera
sig. De behöfva icke klädas i vackra
ord eller sättas i konstlade filosofiska
system, utan i handling. En hel
värld af förtryckta människor väntar
ängsligt på hjälp från den nya,
icke öfvermänskliga, utan mänskliga
rasen!
Men det är icke jag eller du, som
kan uträtta något, utan det är jag
och du med alla de andra, som äro
besjälade af samma känslor, förenade,
hvilka skola bilda förtruppen till den
ungdomens här, som skall komma
en betryckt mänsklighet till
undsättning. En ensam vandrare skall
säkerligen omkomma vid försöket att nå
Himalayas bergstoppar; men en lång
kedja af armar skall förhjälpa alla
till målet.
Så rusta vi oss med våra egna
krafter och ingenting annat, icke till
ett »allas krig mot alla» utan till en
stor bred mur, mot hvilken våldet och
förtrycket måste vika och inom hvilken
skall finnas skydd och rätt åt alla.
Ingen må tro, att vi vilja död och
förödelse. Vi älska lifvet och ha icke
lust att se blod och tårar rinna, icke
ens en gång hos våra argaste
motståndare. Den dag, då dessa
öfvermänniskor tillerkänna oss mänskliga
rättigheter, äro de våra vänner, men
så länge de öfva våld på våra
heligaste rättigheter kunna vi icke hjälpa,
att vi måste stå dem emot.
Vi sätta icke våld mot våld, men
att vrida de fruktansvärda vapnen ur
händerna på dem, som äro våra
förtryckare, det är hela vår krigförings
-konst. Öfvermänniskorna betrakta oss
med förakt. Kanske våra egna
vänner se medlidsamt på oss. Det gör
oss ingenting. Vi lita på oss själfva
och på vår egen väg, ty det är
ungdomens styrka
En Uppsalaprofessor om
arbetareorganisationen och dennas
rösträttskraf,
1 ett af de senaste numren af
Statsvetenskaplig Tidskrift förekommer i
artikeln: »Rösträttspropositionen 1904.
Några principanmärkningar af pro-’
fessor C. A. Reuterskiöld» ett par
särdeles anmärkningsvärda uttalanden om
arbetareorganisationen och det
berättigade uti arbetarklassens
rösträttskraf.
Artikeln är beaktansvärd ej minst
för dem, som tro sig kunna mota
arbetareorganisationen genom
förföljelse, och för dem som i fåvitskhet
tro sig kunna ignorera densamma.
Desslikes skulle vi önska oss kunna
hålla den under ögonen på en del af
svenska pressen, såväl den med de
högfärdiga, för arbetareklassens
sträfvanden likgiltiga, förnäma fasonerna,
som den ilsket gläfsande af
Ljung-lundstypen.
Prof. Reuterskiöld skrifver:
»Politiskt sedt är grunden därtill, att en
rösträttsreform blifvit nödvändig ur
statens synpunkt, tvåfaldig: statens
uppgift att vara en politisk
maktorganisation och uppkomsten af en
faktisk makt utanför den rättsliga
organisationen af den politiska
makten»; »och», heter det längre fram i
artikeln, »torde ej behöfvas många
ord eller vidlyftiga bevis för
klargörande af den satsen, att en
rösträttsreform i vårt land numera borde
vara en politisk nödvändighet äfven
från teoretisk synpunkt.»
Efter att med’ uttalanden af
gillande ha citerat regeringspropositionens
framhållande af
arbetareorganisationens uppfostrande inflytande på
sam-hällsmedlemmarnes vilja och förmåga
att deltaga i allmänna angelägenheter,
utvecklar Uppsalaprofessorn, i
anslutning därtill, vidare skälen för staten
att vidtaga en rösträttsreform:
»Häri ligger ett in amplissima forma
gifvet erkännande från föredragande
statsrådets sida af den ena grunden
till behofvet af en rösträttsreform:
uppkomsten af en ny faktisk
samhällsmakt, arbetareorganisationen, vid
sidan af de gamla och redan erkända,
men utan andel som själfständig kraft
i den politiska makten och det
politiska ansvaret. Lika litet som staten
vore i stånd att utplåna den moderna
arbetareklassen och lika litet som ett
sådant utplånande vore vare sig
önsk-ligt eller rättvist, lika litet kan staten
i längden undgå att genom sina
lagliga organ erkänna denna nya makt
och i sig som praktisk organisation
upptaga densamma: endast därigenom
förmår den bibehålla sig själf såsom
statsmakt, ty endast därigenom
bibe-hålles det »varaktiga och vanemässiga
respekterande» af dess egen makt,
utan hvilket den samma snart skulle
råka på obestånd eller i allt fall
sättas i fara.
»När i våra dagar stundom den
lära predikas, att arbetarne icke hafva
något intresse i landets försvar,
därför att de icke äga något
fädernesland i verklig mening, så är denna
lära, hur stötande och oresonlig den
än från det bestående samhällets sida
måste te sig, i själfva verket
ingenting annat än en omskrifning i populär
form af den fullt riktiga satsen, att
en faktisk makt i samhället endast
så länge är villig att gifva den
bestående rätten och de härskande
statsorganen sitt erkännande, som den
själf af dessa erkännes och icke
politiskt undertryckes eller utestänges
från andel i statsmakten.»
Det är ord, som för visso skorra
otäckt i den härskande klickens långa
åsneöron. L.
Enskärs^Lotta.
En historia
af
Hanna Rönnberg.
Enskärsfolket hade ett enda barn,
Lotta, till Enskärsfars stora sorg, och
han småträtte allt emellanåt på sin
gumma för att hon ej skänkt honom
en son. Ty kvinnfolk var det ändå
ej så mycket bevändt med och de
voro ej till stor nytta i skötbåten, när
man låg på driffiske i stormiga
höstnätter. Gumman puttrade emot och
menade, att så här ute i skärgården
blef det just ingen lättnad för
kvinnfolken, utan nog fick de ta i jämsides
med karlarna, så det knakade i
ryggbastet.
Emellertid sköt Lotta upp som en
strandtistel, och då hon hunnit sitt
femtonde år var hon storväxt som en
tjuguåring. Far gjorde ingen
anmärkning när Lotta rodde, då de foro och
lade ut näten om kvällarna, ty hon
skötte sina åror lika bra som trots
någon karl.
Glad och munter var Lotta också,
och inte ens de värst tilltrasslade nät
och skötar kunde stämma ner hennes
goda humör. Ögonen blänkte och
lyste så man kunde fånga fisk med
dem, påstod en af jaktherrarna, hvilka
biukade komma dit på skytte om
höstarna, och så nöp han henne i de
röda, runda kinderna och gaf henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
