Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru eller fröken?
Peministiskt kåseri.
— Den borde upp igen på
dagordningen, den där frågan om
frutiteln.
— Hvarför det! Den har så liten
betydelse.
— Tvärtom. Den har en
kolossal betydelse. Den är en liten sten,
som skulle stjälpa stora lass af
fördomar.
— Men den har ju varit före
många gånger och aldrig lyckats
väcka någon entusiasm?
— Den har ännu inte upptagits
till granskning af en modärn och
energisk ungdom. Då skulle det
kanske bli ett annat resultat.
— Men titeln fröken är mycket
vackrare. Och så vet man om
»hon» är gift eller ej. Och det är
praktiskt.
— Det är just det, som inte är
praktiskt. Det har stora
olägenheter med sig.
— Inte för herrarna.
— Det är fråga om damerna nu.
De kunna väl någon gång få tänka
på sitt eget bästa?
— Men att kalla en sjuttonåring,
ett lätt och luftigt, poetiskt väsen
för fru! Det passar inte.
— Därför skulle det inte häller
börja förr än vid tjuguett år, när
»hon» är myndig.
— För att »hon» sedan skall
knnna åldras i lugn och ro?
— Fröken är ett diminutiv af
fru.
— Naturligtvis.
— Liksom det franska
mademoi-selle är ett diminutiv af madame.
— Ja visst.
— Och det tyska Fräulein af Frau.
— Ja, så är det ju i alla språk.
— På spanska senorita af senora
etc. Madame’ kommer från det
latinska domina, härskarinna i ett hus,
värdinna... A propos värdskap,
tycker ni att det är riktigt, att en
fröken N. N. som har matservering
tituleras med ett diminutiv, fast
hon är fyrtiofem år och flera alnar
tjock? Eller tycker ni att ’hon blir
mera poetisk för det?
— Hvad skulle hon ha för vinst
af att heta fru?
— Hon har kanske ett barn.
— Än se’n?
— Mycket sannt. Det gör ingen
skillnad bland förståndiga
människor. Men hon har att göra med
en hop dumma och stygga
människor också. Dessutom är det
tröttsamt att känna den tanken gå
genom alla hjärnor: »jaså, hon har
ett barn utan att vara gift».
— Det vänjer hon sig snart vid.
— Det beror på finkänslighetens
grad, Somliga ha aldrig vant sig,
utan gått och dränkt sig.
— Det var förr i världen.
— Men hvarför skall det genast
annonseras i hvilket förhållande en
kvinna står till det andra könet.
Kan det inte få vara hennes
privatsak?
— Den synpunkten försvinner,
när äktenskapen försvinna och alla
komma att heta fröken.
— Det dröjer ^först och främst
mycket länge. Dessutom passar
inte titeln fröken såsom ensam titel
för hela kvinnokönet. Den är ett
förminskningsord, som är olämpligt
för det färdiga, det mogna, det
myndiga. Ordet inger inte respekt, just
på grund af sin egen karaktär . . .
Om alla kvinnor lärde sig ett yrke,
försörjde sig själfva och kallade sig
fru från och med tjuguett år, skulle
de få en helt annan värdighet öfver
sig än de nu ha. Och så sluppo
de det där officiella anspråket på
okunnighet och oskuld, som ger en
så osäker hållning åt en ung
kvinnas uppträdande. En lärarinna t. ex.
som kallas fröken, skall af
lärjungarna supponeras ingenting veta
om förhållandet mellan könen.
Hennes undervisning blir lidande därpå
i grundlighet och % ärlighet. Hon
frestas att partiskt försumma en
del viktiga synpunkter. Faktiskt
lida våra kvinnliga
undervisningsanstalter af en sorts anti-erotik, som
verkar osundt på flickorna.
— Det beror på .ett öfverdrifvet
och missriktadt nit om de ungas
väl.
— Lärarinnorna skulle ha en
solidare position,, om de kallades fru.
Då behöfde de icke liksom i hvarje
ögonblick försäkra, att de äro
ovetande.
— Det är sannt, att en förutsatt
naivitet minskar auktoriteten.
— Och för författarinnorna! Om
en ogift kvinna, en »fröken»,
skrifver kärleksromaner, kommer hon i
en skef och obehaglig belysning.
Alla hennes bekanta ha den frågan
på läpparne, under ett ironiskt smil:
»hur kan ni veta något om kärlek!»
Och recensenterna tvifla på
skildringarnas äkthet.
— Nå, ja. Låt vara . . . Men ni
måste dock ha medlidande med
männen. Det är svårt nog förut för en
man att komma fram med en
kärleksförklaring. Skall han därtill icke
få veta om damen i fråga är
»upptagen» förut eller ej ?
— Men det vet ju inte hön om
honom?
— Om han friar?
— Då ja! Så dags! Men när
han blir presenterad som herr N. NT.,
och slår an på henne och hon
börjar tycka om honom — då vet hon
inte om han är »upptagen» på
annat håll eller ej. Han kan vara
hemligt förenad med någon och
hon ödslar åratal på honom.
—- Skall han kanske bära en
stjärna* i pannan som tecken att han
ar ledig?
— Nej. Men han skall inte for-
dra något motsvarande af henne.
Fröken-titeln är en ekvivalent till
en stjärna i pannan.
Harold Gote.
(Frida Stéenhoff.)
Felfinnaren — feltagaren.
Reflektioner med anledning af Strind»
bergs kvinnohat.
(Forts. fr. n:r 2.)
Ser man saken naturligt, och alla
andra sätt att se äro godtyckliga,
så förstår man, att det blott är för
fortplantningen könen behöft
hvarandra. Naturens enda vilja är lifvet,
lifvet till hvad pris som helst,
fortplantning, fortsättning. Så långt
har lifsprincipen drifvits, att
individen offras för släktet, att hvar
individ kan sägas lefva mer för
den nästkommande än för sig själf.
Detta framgår bland annat af, att
hos en del lägre djur den födande
individen dör, så snart
släktbeståndet är tryggadt. Naturens enda
vilja är alltså generationen; och i
hvilken grad ingripa hanen och
honan häri? Den förres uppgift är blott
tillfällig; sedan han aflat, behöfs han
inte längre, medan fostret är för
sin existens bundet vid nlodern, ända
tills det själf t blifvit en färdig
individ. Äfven detta framgår tydligt
af naturen, där hanarne ofta efter
parningen öfverge honorna, ja, där
de t. o. m. dö eller dödas. Visens
beständiga fruktsamhet är ännu ett
intressant bevis på, i hvilken grad
naturen vill och kan göra sig
oberoende af hanen. I förbigående
sagdt, är binas Aow-republik det bäst
styrda samhälle vi känna till.
Hela djurriket igenom se vi
hanens uppgift som medel för honans
syften. Ja, själfva hans präktigare
utstyrsel såsom färger, former, styrka
och sångstämma bevisar så långt
ifrån hans öfverlägsna ställning,
såsom ytligheten förmenar, att den
tvärtom just bevisar hans
underordnade plats. Han har icke att
välja, utan måste bli vald, och för
att bestå i täflan och kunna komma
i åtanke bli använd, har han måst
utveckla sina yttre egenskaper.
Skönhet är således egentligen en manlig
egenskap, och med tanke härpå
hade fru Borg n:r 2 alldeles rätt
i att hennes skönhet påminde om
hennes förnedring, ty naturen nöjer
sig med ett anspråkslöst yttre hos
kvinnan men fordrar i stället godhet
och intelligens, under det att
mannen »i hvars hand», såsom
Rousseau säger, »allting försämras*, har
totat till en kvinna som är vacker,
dum och elak.
Alltså, biologiskt sedt,
naturen-ligt sedt, är kvinnan naturens
närm-sta ombud, hon är hufvudsaken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
