Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor — vår Mathilda satt på en bänk längre bak. Till sist
grät jag sakta, mamma tittade ned och märkte det och med en
avbedjande blick åt grannarna lät hon mig passera ut i bänken
och så var jag fri.
Så att inte hade pappa tid med att leka med oss.
Men vi hade en underbar tillvaro på Johannis.
Den stilla kyrkogården med brandsoldaterna med sina små
fladdrande band på mössorna, ibland ryckte brandkåren ut
med de stampande hästarna, vi kunde stå och hänga utanför i
hopp att det skulle ske. Grunden till Johannis kyrka hade lagts,
vi hade suttit i fönstret och sett hur kungen höll en murslev
och invigde bygget, men när det väl var gjort kunde vi leka
nere i murarna, som voro många rum åt oss. Och så låg man
på knä på en stol och såg kyrkan växa. Det gick så till:
tegelbäraren med ett av tegeldamm gulrött huckle nedför ryggen
lade på en bock först två tegelstenar en bit ifrån varandra, så
mellan dem ett rep. Sedan lade han en sten tvärsöver de två,
så två ut ifrån denna enda, så åter en som höll ihop och vägde
ned de två, och så vidare tills han hade en så hög trave han
kunde bära. Då tog han repet, vände sig om och svängde
tegelstenstapeln på sin rygg med hjälp av repet, som omfattade hela
traven, och så gick han långsamt uppför en lång trätrappa.
Många tusen tegelstenar har jag på detta sätt sett bäras upp
och muras vid och på varandra, där man låg på knä och lät
blicken följa arbetets gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
