Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom högt, vallade honom, stred med hans egensinne, som
stötte ihop med mitt eget, åkte ”varvet runt” med honom från
spårvagnen vid Phoenix, gick med honom till den lilla ångslupen
vid Rörstrand, då vi skulle fara till morbror Axel på
Hummersberg och höra reveljen och taptot från Karlbergs slott vid
stranden mittemot. Vad vi fröso, om båten dröjde! Vi sprungo av
och an för att hålla oss varma. Georg var rädd för
järnvägsspåren — och jag underblåste hans rädsla för att sedan få vara
den beskyddande.
Vi visste inte bättre än att spela på detta sensitiva barns
nerver. Mamma kunde berätta en saga, i ljus ton sade hon:
”Så kom det lejon i skogen till det lilla barnet” och vi hade
roligt åt att Georg inte förstod hur farligt lejonet var. Men så
fortsatte sagan: ”Och så gick den lilla gossen längre och längre
och så kom det” — och nu gjorde mamma rösten djup och
mörk — ”en ko ...” och vi både häpnade och roades av att se
hur blotta stämmans mörka färg kunde få Georgs läppar att
darra och ögonen svartna i rädsla. Det var lustigt, menade vi,
tänk att rösten betydde så mycket.
Då inte vi i vår oerhörda okunnighet satte hans nerver i
dallring, gjorde han det själv. Det fanns bland alla planschverk en
bok över tavlor. En föreställde en sotare som kom med sitt svarta
ben ur en öppen spis. Denna drog Georg fram då han var så
liten att han nätt och jämnt kunde gå och såg på den och pinade
sig. Men skrämde honom uppenbart gjorde vi aldrig, tvärtom,
det visste man att man inte borde. Aldrig skrämma barn!
Jag var ”småbarnens”, Georgs och Sonjas, mentor ganska
länge, mån om min värdighet: ”räcker du ut tungan så får du
peppar på den!” Och då tungan ofelbart räcktes ut, blev det en
nypa peppar, ty man är princip fast vid tretton, fjorton år. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
