- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
93

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som de välsituerade kamraterna lärde sig spela på Dalarö, var
för oss den borgerliga världens tomma förströelser.

Det hände att gifta par badade tillsammans på kobbarna ute
i skärgården, därom gick det rykten från strand till strand. Det
var djärvt och opassande, det tyckte nog också vi, trots våra
gemensamhetsbad med tvunget huvuddopp, men de där andra
badade inte familjevis, utan på tu man hand. Och våra bad voro
nog också chockerande. I andra kretsar gick det så till att då
man var ute och seglade, modern kunde säga:

— Om ni ser något skärt på kobbarna, små flickor, så vänd
bort huvudet.

Jag fick av en kamrat lära mig hur man skulle sätta sig på
en stol: inte så att kjolen svepte åt ena sidan, så att benets
kontur avtecknade sig — så gott det gick under alla
underkjolarna — utan så att man tog ett grepp med båda händerna i
sidvåderna och hastigt bredde ut kjolen åt båda hållen. Man
fick inte sitta med ena benet över det andra i en droska. Det
gjorde bara ”ces dames”, som man för resten kallade ”damer”
eller om man ville vara bitter och djärv ”hålldamer”. Det fanns
en sådan dam över alla damer i Stockholm på min backfischtid,
jag måste erkänna att vi voro uppslukande intresserade av
henne. Slutligen gjorde min bästa vän, Maja Leche, och jag oss
ärende till hennes lilla handskbod, som låg där Enskilda Banken
nu ligger, där bakom disken stod Sigrid Blücher och
expedierade herrar som hela Stockholm kände igen, och hade blixtrande
ringar på många fingrar. Hennes springflicka hade också ringar.
Fast de kanske voro mindre äkta. Hon var lång och smal och
böjlig, vi fruktade och avskydde henne och letade i zoologien
för att få en pendang till det lilla lodjurshuvudet uppe på den
eleganta gestalten. Den sortens damer hade flor efter åtta på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free