Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta speciella, som är en stor konstnärinna. Jag tyckte flicklikt
gränslöst mycket om henne, precis som hon var, med sina hyllor
och de svarta halvvantarna, fast jag aldrig kunde visa det. Ty
för mig levandegjorde hon Pegotty, Steerford, atmosfären hos
Dickens och ”lilla Davy”.
En dag var det teaterföreställning på Furusund, man gav en
pjäs som hette Gnistan ooh huvudrollen hade Ellen Hartmann.
Hon hade varit utomlands, rymt med någon, och nu kom hon
tillbaka. Hennes första uppträdande på Sveriges jord efter
exilen blev här, i furusundsladan i ”Gnistan”, där hennes första
ord var: ”Nu har ni mig igen!” Och välkomstjublet brakade.
Men jag föraktade henne litet då, inte för att hon var en täckt
farlig kvinna, utan för att hon en gång svängde runt med mig
i en yr tillgivenhet, som hon självfallet inte kunde känna. Det
var inte enda gången det barnet blev smekt för ammans skull.
Vi seglade alltid, till somrarna hörde seglens slående, allvaret
då det bröt på och båten ”lutade”. Hjalmars båt hade vunnit
något pris och var av en enastående typ med två likadana,
mycket höga segel, Hjalmar var djärv och kunde inte segla, det
var ett under att det gick som det gick. Han måtte ha klarat
seglingen med något slags matematik. Alltid kom man hem i
gryningen, då det hade mojnat, sedan man förgäves kliat
masten: Blås Kajsa! och vi barn fingo ligga i ruffen. Slutligen
måste man ro och gnisslet av årtullarna vaggade en i sömn.
Ibland hände det katastrofer, en get stampade ombord på däck
medan herrarna voro och badade, mamma skrek och vatten
stänkt ur ett glas klarade oss för det förfärliga djuret. Så kom
det ösregn då man åt på en kobbe, vi älskade i hög grad att ta
med oss mat och med enormt besvär äta den en bit ifrån det
land vi bodde på och som såg likadant ut. Det var vackert att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
