Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XI.
Men det blev allt bekymmersammare för oss alla. ”Oturen”
blev större och kom tätare på, stämningen var alltid oviss,
tryckt, den glädje man ville känna, så ung man var och med den
optimism man hade i sitt sinne, den fick allt mera sällan slå
ut. Jag bara grät, tårar voro ventilen för allt, fastän de
ingenting hjälpte.
En kväll hade det varit ledsamt, jag minns mig stå i den
avlånga skumma tamburen och med ens var avgörandet där, nu
vill jag inte vara här mer. Ville komma hemifrån. Jag var
vuxen, jag ville komma bort, börja leva det öde som skulle bli
mitt, gå rakt ut i det, bara jag finge vara min egen. Jag sade
till min fästman:
— Du måste hjälpa mig i väg. Jag vill inte vara hemma mer.
Det var allt. Det brukades att sjökaptenernas släktingar foro
gratis på bolagets båtar mellan Stockholm och Malmö, man
betalade endast maten ombord. Det var lätt att låta mig få följa
med Svea till Malmö och därifrån fara till Göteborg, till min
fästmans hem. På kvällen packade jag, föräldrarna voro ju
mycket sena. Och tidigt nästa morgon kom ett av min fästman
per telefon beordrat stadsbud och hämtade mina kappsäckar,
som innehöllo allt vad jag ägde i klädväg, endast vinterkläder,
fast det redan var början av maj. Men maj är ju kall! Vår
jungfru var uppe, men sade ingenting, jag lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/brantings/0148.html
