- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
144

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbad sin fru och fattade stark svartsjuka till mig för
halmapartiernas skull. Lillegut hade en söt päls, då den blev våt
hängde jag den omsorgsfullt framför den stora kamin, som i
Kristianiahemmen ersatte våra kakelugnar och snart osade det
och knastrade i det dyra skinnet. Jag hade aldrig hanterat
pälsverk förut och Tætte gick och log åt att jag förstörde pälsen.
Den måste skickas bort och få stora nya bitar isydda. Men fru
Meyer var både klok och snäll och sade ingenting. Allt var så
dramatiskt i Norge, Tættes gröna ögon i det bleka ansiktet med
det röda håret var inte mer än man kunde vänta i detta land.

De tårar jag så ofta gjutit hemma i Stockholm flödade här
mer än någonsin. Alla underrättelser hemifrån voro förtvivlade.
Min fästman hade givit mig en velociped, jag var föga
sportsmässig av mig och hade lämnat den hemma. Nu skrev jag till
honom: ”Ack, tag velocipeden och pantsätt så får du väl alltid
några kronor!” Hans svar blev: ”Mitt allt, min drottning, det
har jag redan gjort.”

Skrev — jag hade ofta inte pengar till frimärken, då sände
jag breven ofrankerade. En vän till min fästman, en
patentingenjör Lahn, sökte jag då och då upp, de voro hjärtliga och
vänliga och bjödo mig på St. Hanshaugen och i sitt hem. Då
jag en gång kom upp på Lahns kontor på Karl Johan, såg jag,
medan jag väntade, en hel liten hög frimärken ligga där på
skrivbordet. Hade det varit nu, hade jag antingen stoppat på
mig ett par tre stycken, eller jag hade sagt, hör du, ge mig de
där! Precis som man tar en penna om så faller sig, eller en
tändsticksask på ett lunchställe. Men jag såg på frimärkena och
trådde efter ett enda och teg. Då man är nere, vågar man
ingenting.

Alla brev hemifrån voro sorgeposter, men jag klädde inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free