Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Voro inte dessa romansaftnar svaret på allt vad man önskat,
när åttiotalets gråa realism lyfte sitt tryck? Heidenstam kom
för så många av oss som en enda befrielse. Men inte hemma.
Åttiotalet, som jag för min del började nära det hat till, som
kommer då man gör sig fri, var där höjt över bjäbb. Och så
var Heidenstam von Heidenstam och verkade arrogant. Han
hörde till det estetiska gänget — Tosse, Hjalle, de där som
Ellen Key skulle ha placerat på Åreskutan, om det blivit en ny
syndaflod, och där de skulle ha räddat kulturen. Men för oss,
som voro unga då, blev Heidenstam och romansaftnarnas sånger
en lyftning, en svängning, en gunga upp mot skyn. Och förde
oss ned i kärlekens blommande sköna dalar hem för mitt hjärtas
ro. Man fick vackra ord också att söka sig vid, man behövde
hämta sig litet. ”Murlmendes Lüftchen, Blütenwind, der die
schöne Welt durchwandelt”. John Forsell sjöng Ro ro
ögonsten ... det var nästan alltid Emil Sjögren på den tiden. Då
Dagmar Möller sjöng:
”Allt hos mig som kärt honom vardt,
flätan som faller tung och svart
över min tröjas knäppen;
allt hos honom, min unga falk.
Pannans höjd och draget av skalk
över den krökta läppen”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
