- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
166

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och gången därhän. Han blev håglös, han sjöng inte mer, han
ville inte leka.

Slutligen måste han ligga. Mia Leche kom en dag och gav
honom en leksak, en ko som såg så riktig ut. Eyvind log — och
Mia vände sig bort och gick fram till fönstret, där stod hon
och grät.

Ännu kunde han dock äta och jag sade åt honom att han
måste säga till, då jag skulle ta upp honom, han var ju stora
gossen! Så en dag började han ropa. Han ropade på vatten,
vatten! Jag höll glaset framför honom, han stötte undan det
och ropade på vatten. Då förstod jag och tog upp honom, det
var det han velat, sedan blev han lugn. Jag förstod att hans
tunga inte längre lydde — så gärna som han velat lyda mig
ännu! Och så en natt ropade han i timmar. Jag såg den lilla
munnen öppen i skrik, stod lutad över honom, bar honom, han
bara ropade. Vi måste tala om för grannarna att ett barn var
sjukt, vi måste stänga fönstret, ty de förbigående stannade på
gatan. Om jag ringde efter läkare på natten minns jag inte mer,
men på dagen kommo de två stycken, Hugo Christian Andersson
och doktor Söderling och de förde ett tänt ljus framför hans
vidöppna ögon. Tysta vände de sig sedan ifrån sängen — jag
förstod. Då läkarna gått gick jag ut i köket, vi hade nu en billig
jungfru, en ung ligajänta, som stal av den lilla mat vi hade.
Till henne sade jag, för att ha någon att säga det åt:

— Eyvind dör.

Hon svarade inte, men jag hade dock fått ord åt vad jag vetat
så länge.

Föräldrarna voro utomlands men de komma hem just i dessa
dagar. Vi brukade alltid möta dem och de hade mycket presenter
med sig och alltid mycket att berätta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free