- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
214

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Ja, nu är det slut, i nästa vecka är vi skilda.

— Å, sade hon, jaså, ja Vera, det var inte annat än riktigt.
Hjalmar hade börjat få missaktning för dig för att du funnit
dig i dina förhållanden så länge.

Så länge? Det var fem år, men ganska krossande år. Att man
kunde bli missaktad för att man höll ut, det kändes dock litet
smärtsamt. Och det kändes förvånande — den där förvåningen
man hela livet går igenom, att vad man trott var riktigt, ändrar
sig och inte är riktigt!

Nu var det så, att jag hade skrivit på alla växlarna och lånen.
Av någon idé, kanske bara lättja, ville jag inte påbörda någon
annan detta. På denna tid var en äkta man sin hustrus
förmyndare. Hon kunde som gift, såvida hon inte hade boskillnad,
icke skriva på några papper. Om jag gift om mig, skulle min
man alltså ha varit tvungen övertaga alla papperen. Men jag
resonerade nu som en gång i Norge: ”Jag vill inte vigas av
präst”, sade jag. Men om han vill det då? sade man. Jag svarade
nonchalant: ”Då får det hellre vara.” Vilket renderade mig
ett förargat svar: ”Var inte så säker, lilla fröken!” Men nu
var jag ”så säker”. Jag tänkte inte direkt på nytt äktenskap,
och ett visste jag — papperen skulle jag föra i land. Bakom låg
det där, som bestämmer så mycket av ens handling: att man
inte vill höra ordet: ”Vad var det jag sa!” Om jag klarade
papperen, omsatte dem som hittills, så hade ingen något att
säga, jag hade själv tagit konsekvenserna av detta olyckliga,
illa sedda gifte.

Nu träffades jag och Hugo regelbundet. Vi hade ju de mest
orimliga tider — han arbetade på nätterna och jag på dagarna
— men varje onsdag var jag ledig och vi gingo då på
förmiddagen ut på Nya Kyrkogården ett par timmar. Sedan åt jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free