- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
220

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ovanliga situationen och nu var tvånget brutet, vi hade det bra. Och
så blev Hugo bjuden hem på middag.

Av den har jag intet minne. Kanske därför att det inte
behövdes. Hugo och Hjalmar, som voro rätt lika till
kroppsbyggnaden, långa och breda och en smula böjda över ryggen, funno
varandra och detta varade deras liv ut. För Hjalmar låg det en
stor vila i Hugos godmodighet och hans skämt, hans ordstäv,
hans glimt i ögat, hans chevalereska lek med mamma och hans
lugn. Dessutom var här ett nytt element. De värmländska
historierna, den lilla brytningen med de tjocka l’en, det specifikt
manliga och det maskulina samförståndet mellan de båda herrarna,
alltid blandat med djup respekt, kärlek och beundran från Hugos
sida, samt deras sätt att förstå med blott en växlad blick, allt
detta gjorde alltid samvaron mellan föräldrarna och honom
trygg och god. Även då det skar sig mellan damerna, då våra
barometrar vibrerade och det kunde ligga kvinnligt motstånd
i luften, förstodo de varandra — de hade den typiskt manliga
solidariteten, trots att Hjalmar alltid och i alla skiften stod på
mammas sida, ”höll med henne”.

Hugo och jag skulle sätta bo förstås. Intet ägde jag, allt hade
gått i det stora karambolaget förra gången. Det blev att börja
på nytt och så var det också bäst. Jag var den som styrde.
”Hugo gör som Vera vill”, sade mamma, ”vill hon gå till en
präst, så säger han också ja.”

Om präst var det inte fråga, men om möbler. Ottomaner
kunde ett par arbetande människor med för resten fantastiskt
olika tider inte ha. Ett rätt och slätt sovrum var det väsentliga
och nu var det modernt att ha allt så vitt som möjligt. Jag skrev
till Flinta i Hedemora och frågade om jag kunde få en
sovrumsmöbel på avbetalning av fyrtio kronor i månaden? Ja,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free