Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man började bli trött. Allt det tillfälliga med dessa teer,
visitkort, älskvärdhet, tacksägelser och klädbestyr, då man så väl
visste att till skrået hörde man inte, började nöta, man längtade
till ordnade förhållanden och sin normala miljö.
1921 var ett år, då människor störtade utomlands. Man hade
längtat att få resa igen, då gränserna varit så spärrade. Hela
Skandinavien reste. Även vi. Min make fyllde femtio år och vi
foro till Paris semestermånaden maj.
Alla dessa skandinaviska utlandsresande ville sätta pengar i
omlopp, våra pengar voro värda mycket och vi ville köpa. Det
blev sedan kallat valutasvineri, som man vet. Men för många av
oss löntagare var det en verklig upplevelse att få köpa, för en
gångs skull, utan att det rubbade ekonomien. Vilken bitterhet
det väckte i Tyskland satte vi oss inte in i. För egen del köpte
jag saker åt barnet — det var nu Teddybjörnarna kommit till
liv, man hade aldrig sett dem och det kändes egendomligt att
kunna komma hem med en väldig sådan. Att kunna bo billigt
på ett stort hotell! Den som skulle skaffa oss rum i Berlin hade
valt Adlon! Det var en sedan aldrig erfaren upplevelse. Icke
behaglig — man visste fuller väl att på detta prinshotell, där
drickspengarna nu voro avskaffade och hovmästaren stod med handen
på ryggen, vari gästerna stucko sina kronor, där hade man
ingenting att skaffa och att anledningen till att man kunde gå
i det väldiga hotellrummet och vrida på ljus, var att världen
ramlat sönder. I Paris möttes man av främlingsfientlighet, i
synnerhet med sina svenska a-n, man fick lära sig att låta bli
att säga ja. Ett nattkafé, Le Rat Mort, besöktes pliktskyldigast,
detta som unga damer bruka kalla att ”lära känna livet”.
Men Paris är en stad för morgnar, för långa dagar i det
violetta diset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
