- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
340

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Vi kommo hem på morgonen sista dagen i maj, barnet kom
emot oss långt ut på denna tomma gata vid randen av Norrtull
och jag minns än den blomdoft, som slog oss till mötes, samma
landkjenning som mött över havet, när ångaren Japan den
gången nalkades Sabang.

Var det samma år som paret Mary Pickford och Douglas
Fairbanks på midsommaren besökte Stockholm?

Besöket firades bland annat med middag på Saltsjöbaden. Det
rådde stark dimma, så de fingo ingenting se av den ljusa natten.
Där var en del av de stora biopamparna, utom värden, Ch.
Magnusson, Koch, Engdahl och vad de heta, samt Stiller, som hade till
dam en fröken Greta Gustafsson, vilken gjort grevinnan Dohna i
Gösta Berlings saga. Hon var tyst, men man visste att det skulle
bli något av henne, fast hur mycket var det ingen som anade.

Stiller var en underhållande människa, mera utåtriktad än den
försynta Sjöström. Av Victor Sjöström hörde man aldrig detta
larm, som ansågs höra till regissöryrket, men Stiller kunde
gallskrika och svära och rasa. En gång kom han upp på bolagets
kontor och röt över att en av textherrarna på eget bevåg ändrat
en text i filmen ”Fiskebyn”, riktad mot schartauanerna. Stiller
stod vid skrivbordet och skummade och ropade, men man hade
en förnimmelse av att den åsyftade texten skulle få stå kvar i
sitt avhyvlade skick.

Stiller var lätt att intervjua, han talade gärna och öppet. Han
hade ett underligt förfinat ghettoutseende med de långa linjerna
på båda sidor om den stora munnen och nedanför den stora
näsan, allt var stort och långt i hans ansikte. Samtidigt var han
den mest nybadade människa jag tänkt mig. Han doftade av tvål
och eau-de-cologne och hårvatten och hudvatten så att man fick
en rent kroppslig förnimmelse av hudvård, lika kroppslig på sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free