- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
350

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hemfärden för familjen skedde med bil. Vi följdes alla åt
nedför den långa, branta backen till bilen i den månvita snön.
Sedan hade vi att uthärda kölden, ty den öppna elden slocknade
och kaminvärmen förslog inte över hela stugan. Vår goda och
snälla hemhjälp, Agda Malm, sade sedan att det var den ”värsta
jul hon varit med om”, man måste bära fram hennes tältsäng
till kaminen. I själva verket reste vi hem fortare än vi tänkt,
för köldens skull.

Denna nya jul, hur skulle vi göra? Slopa den, röstade somliga
av oss för.

Men det blev inte så. Vi voro så vana att fira jul tillsammans,
att avstå vore att erkänna något, som ingen ville riktigt se i
ansiktet, ännu mindre ge ord åt. Så vi firade den hemma hos
Sonja och Olle Westerståhl. På själva julaftonen var Hjalmar
så förändrad att jag förfärad såg på min man, men han skakade
på huvudet, jag såg något som icke var.

Och vi gingo alla hemifrån vid middagstiden. Hjalmar, som
låg i en säng, framdragen mittpå golvet för att den skulle vara
åtkomlig, smålog och önskade oss mycket nöje. Hos honom
stannade sköterskan, syster Lisa.

Det blev en tvungen jul, vi höllo skenet och humöret uppe.
Många gånger sedan, under hela januari, såg det hoppfullt ut,
de båda läkarna sade ingenting avgörande förrän i slutet av
februari.

Ingen jul blev sedan riktig. Vi skildes åt. Det var den sista.
Det var också sista gången Hjalmar så där vänligt, som om han
tänkte: roa er, små barn av alla åldrar, jag har så mycket att
göra ... nickade åt oss och sade sitt ”mycket nöje” och smålog,
ett leende som unnade oss allt gott.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free