Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en tjugu minuter ville vi komma hem, Hugo och jag.
Vi sade farväl på någon stund. Jag gick in i dödsrummet, där
syster Lisa stannat. Alla kuddar voro borta utom en. Lakanet
låg över, fönstret var öppet. Detta hade sedan visat sig vara ett
tecken för många, som samlats på gatan och Observatoriebacken
och syntes där, stirrande uppåt. Jag frågade syster Lisa: ”kan
jag?” — ”ja, visst ska ni se honom”, sade hon i fast och hjärtlig
ton — jag hade menat om det gick för sig. Jag vek undan
lakanet. Ansiktet var redan vitt och vackert, om hakan var
bundet en duk.
Så gingo vi hem och åto och stannade en timme, återvände
sedan, varpå Sonja och Olle gingo hem till sitt. Mamma hade
genast, då vi kommit ut i salongen sagt: ”Jag vill inte att
Hjalmar ska brännas, jag vill inte ha en urna. Han ska
balsameras.”
Så skrev Rina dödsannonsen efter mammas diktamen, hon
hade den färdig i huvudet. Och så voro alla bestyr i gång.
Löpsedlarna om dödsfallet voro ute före klockan tolv. Jag
gick ut klockan halv två, först till doktorinnan Sture-Carlsson,
med en hälsning från mamma och sedan ner i stan för att skaffa
mig sorghatt. Vid Hamngatshörnet, då jag gick hem klockan tre
såldes kvällstidningarna. Då jag köpte dem stod tidningsflickan
och talade i en klunga kunder, en kvinna, sade hon, hade börjat
gråta och skrika, då hon fått se den stora löpsedeln om
Hjalmar Brantings död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
