Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna oegennyttiga önskan torde tarfva litet
närmare förklaring. Napoleons fostermor hade förut drifvit
en liten krogrörelse, hvarpå hon slog sig tämligen godt
ut, ända till dess hon på de sista åren började blifva sin
egen krogs törstigaste kund, men genom denna förtäring
stannade beklagligen ingenting i penninglådan, huru
flitigt krusen än tömdes. Den ständiga dimma, hvaruti
hon lullade, gjorde dessutom, att hon äfven med bästa
vilja icke kunde se om sin rörelse, och då nu slutligen
de täta libationerna ådrogo henne en obotlig sjukdom,
nödgades hon taga ned sin skylt och nöja sig med den,
som med outplånliga färger var målad på hennes näsa.
Att således Napoleon, som enligt hans eget yttrande
under de »mosiga» stunderna blifvit tämligen illa
behandlad, icke kunde hysa mycken aktning eller kärlek
för sin fostermor, är naturligt, ty ett barn är vanligtvis,
sig själf omedvetet, en sträng granskare; men hans af
naturen tacksamma hjärta sade honom (hvad han
dessutom tusende gånger hört ur fostermoderns egen mun,
då densamma smakat för mycket »nordmannavin»), att
han var skyldig henne mycket och att det endast var
hennes medlidande, hvarpå han lefde. Ofta på den
senare tiden hade en hemlig önskan uppstått hos honom
att kunna blifva kvitt detta beroende. Men hvad skulle
han, den fader- och moderlöse, taga sig till? Och nu
var han ju dessutom bunden vid den arma gummans
sjuksäng. Det låg något uppoffrande i hela hans
väsende, hvilket under fortföljandet af denna lilla
berättelse ännu tydligare kommer att visa sig, och detta kan
bäst förklara den ringa glädje han först visade vid
frisrockens människovänliga tillbud om oberoende, om
skolgång m. m., som dock länge utgjort hans käraste
drömmar. Först då fostermodern önskat, att han skulle gå
in på sina egna hemliga önskningar, upphörde alla hans
betänkningar, men van från spädaste år att umgås med
dräggen af hufvudstadens befolkning, hade han lärt sig
misstroende och föreskref af denna orsak som en
»försiktig general» sina villkor, liksom han skulle hafva
gjort frisrocken en omätligt viktig tjänst och icke tvärtom.
Medan vi kastat denna nödvändiga »återblick», har
den filantropiske frisrocken sökt upp sjuksköterskan, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
