Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Nedre afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knytnäfvarna, förstår sig. När du så snart kan skaffa
dig upprättelse, bör du äfven lätt kunna tåla en liten
stunds drift, hvilken dock, hvad dig beträffar, troligen
icke kommer att blifva så särdeles svår, emedan
pojkarna redan fått en viss hög tanke om dig, hvilket är
stor skada, emedan du alltför väl kan behöfva smörj.
Lycka till, och må väl, så länge!»
Och nu samlades genast en tät ring omkring vår
hjälte, ty för att hälsa en nykommen upplöstes vanligen
ordningen för en stund. Först rådde några ögonblicks
tystnad, under hvilka han omsorgsfullt mönstrades från
topp till tå; därpå utbröt från tjogtals munnar en sådan
mängd olika frågor, att icke engång den mest inöfvade
riddarhustalare skulle kunnat hinna att »bemöta»
hälften af dem. Napoleon fann det därför vara klokast
att rent af tiga, under det han antog en oförskräckt,
men leende min. »Jaså, du vill icke svara. Du
skrattar, din djäfvul! Du är stursk, din kanalje! Du vill
ha bonden ur dig! Är du rädd, din kruka?» – hörde
han nu rundt omkring sig och kände i detsamma
alltifrån hufvudet ned till fotabjället åtskilliga
hårdragningar, knäppar, nypningar, stickningar och sparkar, hvilka,
om de än icke gjorde så förskräckligt ondt, dock lätt
kunnat bringa en blödigare natur än hans ur fattning.
Men han såg sig endast stadigt omkring, och då sorlet
börjat att lägga sig, utpekade han en bredmunt,
grinande kadett och sade till denne: »Det var du, som
kallade mig kruka och frågade, om jag var rädd.
Därpå skall du genast få svar, så snart ni andra här
behaga att tillåta det. Jag har emellertid bjudit ut
dig, kom ihåg det. Och nu, mina gubbar, ber jag er
fortsätta så länge det roar er. Jag har fått för mycket
stryk för att vara stursk, och jag har gifvit för mycket
för att vara rädd.»
Dessa ord verkade på de kringstående, som genast
insågo, huru otacksamt arbete det skulle vara att drifva
med en pojke, som icke var någon morsgris eller lipsill.
»Låt honom få slåss med Lunsington! Låt honom
få slåss, det är bättre!» ropade de alla och utvidgade
ringen, så att de båda kämparna skulle få fritt
svängrum. »Fram med dig, Lunsington! du är utbjuden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
