Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - Fjärde Land-Klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hon fråga efter mig! Nej, min bror, nu narras
du. Hon var så tvär mot mig sist, att ... att ...»
»Misstag, Pålle lille, komplett misstag! – Jag har
nu fått såväl min mors som lilla systers uttryckliga
befallning att taga dig med mig till middag i dag. Inga
resonemanger! du följer med, helt enkelt. Vi hafva
nu återigen fått trefligt, sedan min far, som varit
hemma öfver julen, återvändt till landet. Gubben är
nog förträffligt bra, men ... men så särdeles ’agréable’
är han just icke ....»
»Huru kan du säga så om en far!» förebrådde
honom Napoleon.
»Kors, jag sade ju ingenting, som var opassande!
Icke rår han för, att han ej ärft mitt glada lynne»,
svarade Henning skrattande.
Denna nyårsdag höll den älsklige lektor E–n en
af sina mästerligaste predikningar, full af de
hälsosammaste råd och de mest bevekande varningar för
ungdomen. Själfve den lättsinnige Henning, vid hvars sida
Napoleon satt, tycktes vara rörd, och gång på gång
undsluppo tunga suckar hans bröst. Då nu E–n äfven
målade förförelsen i dess skiftande gestalter och
huruledes det korta ruset af en inbillad sällhet alltid följes
af en isande, aldrig försvinnande tomhet samt en
gnagande ånger och växande lefnadströtthet, brusto hans
ögon i gråt, och han gömde sitt vackra ansikte, som
öfverhölj des af blygselns rodnad. »Han har felat, men
han ångrar sig», tänkte därvid den unge vännen, som
nu ovillkorligen påminte sig mötet på landsvägen, vid
hvars verklighet han hängde fast, trots Hennings
förnekande.
Efter gudstjänstens slut och under hela vandringen
till staden var Henning allvarsammare, än Napoleon
någonsin tillförne sett honom. »Ack, om jag ändå vore
så ung som du, min gode Napoleon!» yttrade han, då
de veko om hörnet vid stora barnhuset, och såg därvid
ned i gatan.
»Hvad är väl det för en önskan?» sade vår hjälte,
leende; »jag tvärtom önskar hjärtligen, att jag vore så
gammal som du är.»
»Jo, jag häda då mycket ogjordt, som jag önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
