Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Napoleon. En kadetts äfventyr - »Goûter» med bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färdiga att göra alarm efter det den första häpenheten
gått öfver, höjde han sakte fingret med denna
obeskrifligt milda, huldrika min, som han så väl förstod att
antaga, när han var vid sitt älskvärda lynne, och
hviskade: »St! mes enfants! Il fant les faire finir leur
danse. Je ne veux pas les troubler.»
Därefter drog han sig ytterligare något tillbaka, och
kadetterna, lydande den erhållna tillsägelsen, stodo liksom
fastlåsta, några bleka som liljor, andra röda som pioner.
Men den gamle kungens inkognito skulle icke räcka
många sekunder. Angélique, hvilken esomoftast sände
ett vänligt ögonkast till sin vän Napoleon därnere vid
tältluckan, stannade midt i ett påbörjadt steg, och
hennes sköna ögon stirrade oafvändt på en punkt, under
det hennes kinder betogos af en plötslig blekhet. De
öfriga dansande följde riktningen af Angéliques strålande
ledstjärnor, och en häpen, men sakta hviskning af:
»kungen! kungen!» for som en löpeld genom tältet.
Musiken tystnade genast, och dansen stannade, fastän
alla nästan i samma ställning kvarblefvo på sina
platser, liksom Loth’s hustru, då hon blef förvandlad till
en saltstod, emedan hon ej kunde hålla sina ögon ifrån
sin respektive födelsestads brand.
När den gamle hjälten sålunda såg sig upptäckt,
framträdde han midt i samlingen, bugade sig med franskt
behag för damerna, nickade med faderlig vänlighet
rundt omkring åt befälet och kadetterna och sade därpå
med innerlig hjärtlighet i rösten: »Continuez! continuez,
mes enfants. Je ne suis venu ici que pour vous voir
danser.»
Liksom de dansande blifvit elektriserade af dessa
ord, började dansen ånyo och fortsattes ännu lifligare
än förut. Carl Johan hade idel småleenden att liksom
strö omkring sig, och då han såg någon utmärkt dansör
(ty på den tiden brukades att dansa och icke att gå,
som våra loja, förslöade ungherrar nu för tiden hafva
tagit till osmaklig sed), nickade han gång på gång sitt
bifall, äfvensom då han bland de figurerande damerna
fann någon, hvars skönhet öfverstrålade de andras.
Isynnerhet hvilade hans blixtrande öga ofta med oförställdt
välbehag på Angélique’s äkta nordiska ansikte, och af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
