Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt lugnt: »Hör, om jag ger dig gångpengar, har du
väl ingenting att säga?»
»Gångpenga ä också goa å ha», invände åter
bonden, »men ja’ kör inte å fläcken, om inte ja’ får dubbla
skjutspenga, för harrns fruntimmer ä två, allt efter som
ja’ kan se, å två får inte åka efter en häst.»
»Men dessa båda fruntimmer äro tillsammans icke
så tunga som jag.»
»Dä betyder ingenting», disputerade bonden. »Dä
står bara en i dagboka, och en i lagboka, å rättvisa
ska ha sin gång; dä ä regalt, dä.»
»Du skall få, hvad du begär. Men hör nu, hvad
jag i min ordning säger dig. Öppna icke din syndiga
mun under hela vägen, men tacka Gud i afton, då du
kommer hem, därför att du råkat ut för en så from
människa som jag är», och härmed fattade han
bonden i bröstet och lyfte honom med rak arm från den
ena sidan af hästen öfver till den andra så lätt som
om han varit en vante.
»Dä va en oxe å vara stark!» mumlade den förundrade
bonden för sig själf, »här ä falle bäst å akta sej.
Får ja’ köra nu, nådi harre?» tillade han därefter högt.
»Tyst, har jag sagt dig! Kör!» utropade löjtnanten,
hvarvid det bedröfliga tåget satte sig i gång. Hvar
och en, som icke vetat, att det var ett verk af
människokärlek å den unge mannens sida, hade det till och
med kunnat förefalla löjligt. En gående ung och
vacker officer, en tungt klifvande, drumlig bonde, på hvar
sin sida om vägen och midt i den samma på en
rankik kärra tvenne bleka, utmärglade fruntimmer, med
det synbaraste elände tecknadt på sina anleten, bilda
verkligen en högst egen tafla, och vår hjälte tyckte
det äfven själf för några ögonblick. »Det fattas oss»,
tänkte han, »endast en hund och en gris, för att hvarje
mötande kunde taga oss för ett komplett sigenarsällskap.
Hvad gör det emellertid, om folket skulle skratta
åt mig? Ingen känner mig, och om jag än vore
allmänt känd, skäms jag icke för hvad jag gjort. Men
om det nu skulle vara ett dåligt, kringstrykande pack,
jag satt upp i mitt åkdon?» frågade han sig själf efter
ett kort eftersinnande, »då – men nej, det gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
