Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes skull», utropade den olyckliga modern och
pressade dottern mot sitt hjärta så hårdt, att denna därvid
uppvaknade. Då hon uppslagit sina sköna, blå ögon,
såg hon sig förvirrad omkring, lade handen på pannan
och utropade hastigt: »Min mor, min goda mor! hvad
är detta? hvar är jag?»
»I mina armar, älskade Karolina! i din ömma,
trogna mors armar.»
»Men jag vill minnas, att jag låg på en sten i
den mörka, hemska skogen», fortfor flickan ännu något
förvirrad.
»Men du bars ur skogen af denne herre, som
sedan af stått sitt eget åkdon åt oss, arma, olyckliga
varelser. Tacka honom, min Karolina, för hans ädla
handling, som måhända räddat ditt och på samma
gång äfven mitt lif. Tacka honom!»
»Min herre», sade flickan och rodnade djupt, då
hon härvid såg in i den unge, sköne mannens milda,
lifliga ögon, »min herre, ett olyckligt barns böner gälla
mycket i himmeln, och de varmaste, jag hädanefter dit
uppsänder, skola nedkalla välsignelser öfver er. För
öfrigt har jag endast tårar.» Och härvid smög hon sig
snyftande till moderns sida och gömde sitt lilla ansikte
i händerna.
»Di ä fälle kommediantsker ändå, när allt
kommer omkring», sade bonden, »för di talar så hisklia
väl, å gråter när faen di vell.»
Löjtnanten var för mycket rörd af den unga
flickans varma tacksamhetsutgjutelse för att låna öra åt
den oefterrättlige bonden, som talat trots det gifna
förbudet, och som han icke längre med samtal ville
uppröra de arma fruntimrens känslor, bad han dem hvila
ut så godt sig göra lät. Han aftog äfven, trots alla
invändningar, sin kappa, hvilken han påstod vara
hinderlig under »spatsergången», och svepte den kring sina
båda af köld darrande skyddslingar. Därefter
aflägsnade han sig hastigt, men flickan hviskade i sin mors
öra: »Hvilken ängel i godhet! Kan det finnas
sådana män?» och den lätta suck, som härvid undslapp
henne, var den första ljufva, som hittills höjt hennes
unga barm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
