- Project Runeberg -  Samlade berättelser / Första delen /
169

(1900-1901) Author: Wilhelm von Braun With: Carl Schubert
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sida. Vid den hastiga förbifarten kunde han dock se
en svartmuskig man, som satt alldeles ensam i vagnen,
och han trodde sig äfven märka, att ett leende krusade
den resandes läppar. »Ja, skratta du, min gosse»,
mumlade vår hjälte, smått förargad. »Det är icke svårt
att skratta, när man har råd att åka på det viset. Men
fast du har god plats för sex, ger jag mig likväl fan
på, att du icke skulle velat taga ’mina fruntimmer’ till
dig. Sådana äro de rika.»

Dagen började småningom skymma, och utan
vidare äfventyr kommo ändtligen våra resande till
gästgifvaregården. Några sysslolösa hållbönder och bysupare
stodo församlade därutanför att betrakta den stora
engelska resvagnen, som både väckte deras fasa och
beundran. På vanligt bondmanér försökte de att lyfta i
bakaxeln, men denna gången voro deras krafter förspillda.

»Ja, gossa, så därna skoja desse förbannate harra
omkring i väla mä vagna, som inte fan själf kan löfta,
å dä får våra stackars kritter veta å», utbrast en
halffull och snusförnuftig bysupare.

»Ja, di förbannate harra!» skållade det nu åter
igen i korus från den hedervärda samlingen, och Gud
vet, hvad ytterligare, allt de stackars herrarne fått på
sitt kapitel, om ej i detsamma den bonde utkommit,
som skjutsat ägaren till den å exposition ställda vagnen,
och utropat: »Dä va en böfla hederlig harre, vet I, han
ga mej en hel riksdaler i banko i dreckespenga. Kom
nu, så ska ja’ bestå ena kanna brännevin.»

»Dä va en böfla hederlig harre!» skållade det nu
återigen i korus, och alla skyndade hufvudstupa in i
krogrummet för att få den utlofvade trakteringen. Detta
var en lycka för löjtnanten och hans fruntimmer, som
därigenom undsluppo att höra många speglosor. Endast
ett par bönder, som icke gjort sig så brådtom,
åskådade deras ankomst, och den ene sade: »Fy fan, bror!
hva ä dä för ett rackarefölje? Men heller än att se
på tocket där patrask gå vi in, tror ja’.» Och
därmed gingo de. Det torde här vara på sitt ställe att
nämna en besynnerlighet, som ofta träffas hos den råare
delen af vår allmoge: lika mycket som de hata och
afundas den rike, lika mycket afsky och förakta de den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/braunber/1/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free