Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var jag», svarade Hjalmar och rodnade, visst
icke öfver sin samaritanska gärning, men blott däröfver,
att den kunde misstydas.
»Och dessa kvinnor?» frågade främlingen och fixerade
honom skarpt.
»Hade jag händelsevis gjort bekantskap med», svarade
Hjalmar undvikande och litet tvärt, emedan han
tyckte, att hans lilla barmhärtighetsverk skulle förlora
allt värde, om han berättade det.
»Nej, unge man, ni ser mig icke ut att kunna
formera några fruntimmersbekantskaper på landsvägen.
Förlåt mig, denna gång är ni icke uppriktig?»
»Och hvarför skulle jag vara uppriktig mot en för
mig alldeles främmande person?»
»Däri har ni fullkomligt rätt», svarade främlingen
med en suck, »och jag ber er tusen gånger om förlåtelse,
men jag tänkte, jag trodde ... att ni icke kunde
hafva några bekantskaper, för hvilka ni behöfde rodna.»
»Herre!» utropade Hjalmar med hög röst, i det
han stolt höjde sitt hufvud, »mig må ni misskänna så
mycket det behagar er, men icke dessa, arma varelser,
mot hvilka jag varit nog lycklig att kunna utöfva min
plikt som människa. Nåväl, jag fann dessa kvinnor
i det bedröfligaste tillstånd nära landsvägen. Den ena
af dem var afdånad af mattighet och hunger ... jag
erbjöd dem en plats i min kärra och förde dem hit,
där de nu befinna sig. Se, detta är alltsammans och
bör aldrig kunna misstydas. Men farväl nu, min herre!
Jag måste skynda.»
»Nej, så få vi icke skiljas», sade främlingen och
framräckte sin hand mot Hjalmar, »ni måste vara en
god, ung man, och hvad ni gjort, hedrar ert hjärta.
Vägrar ni fatta min hand?»
»Nej, visst icke», svarade Hjalmar, hos hvilken
vreden gick lika hastigt, som den kom. »Och om ni
vill göra någonting för dessa olyckliga, kan jag försäkra,
att de däraf äro i största behof, äfvensom att jag
bestämdt tror, att de icke äro ovärdiga er godhet.»
»Jag stannar här öfver natten», sade främlingen,
»emedan, jag icke förr än mycket sent skulle hinna fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
