Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverstelöjtnanten fördömdes, oppositionsplaner uppgjordes, och
sällan har jag tillbringat en nöjsammare afton än denna.
Kamratskapen är det enda, som ger militärlifvet värde,
och utan denna vore det ett helvete på jorden. Du
förundrar dig måhända däröfver, att jag, en så färsk
officer, redan kommit till en så bedröflig erfarenhet,
men om du bara en endaste dag finge tjänstgöra under
min högvälborne öfverstelöjtnant, skulle du säkert
gå in på mina åsikter.
Morgonen andra dagen samlades vi till gevärsexercis
på stadens torg, där vi nu fingo stå till ett allmänt
spektakel för gatpojkar, pigor och bodbetjänter.
Öfverstelöjtnanten kommenderade oss, och snart kunde
jag se, hvilken god vän jag i honom förvärfvat, ty hur
jag än ville bära mig åt, haglade anmärkningar på den
olycklige löjtnant Lingen. Än var höften på sned, än
mössan på sned, än högra axeln ur ledet och än den
vänstra, än var hakan för högt i vädret än för mycket
sänkt; men då jag slutligen, under en balansmarsch,
kom att slinta mot en sten, utropade basilisken, utom
sig af vrede: »Hvad tusan går åt löjtnant Lingen!
Löjtnanten fördärfvar alltihop. Löjtnanten hänger icke ihop
o. s. v. Kom hit, skall jag lära löjtnanten att gå.»
Jag lydde befallningen, men framkommen till
honom hviskade jag: »Öfverstelöjtnanten behagade
påminna sig, att här talas på öppet torg, och beträffande
öfverstelöjtnantens godhet att vilja lära mig att gå, tror
jag, uppriktigt sagdt, att mina ben passa bättre för
denna ädla konst än herr öfverstelöjtnantens.»
»Gå i ledet!» ropade han och gaf mig åter igen
den där blicken, jag erhållit dagen förut.
Därefter skulle vi öfva oss i högeromvändning, men
förut gaf öfverstelöjtnanten följande instruktion:
»Herrarne behagade påminna sig, att de lyfta foten endast
ett postpappersark. Låt se nu! Höger-omvänd-er!»
Ur stånd att fatta denna besynnerliga instruktion,
lyfte jag foten goda nio tum, men nu skrek
befälhafvaren: »Hvad tusan! hör icke löjtnant Lingen! Jag
sade ju ett postpappersark. Hörde icke löjtnanten?
Svara!»
»Jo, jag hörde visserligen, men jag kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
