Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stackars gosse! det är verkligen synd om honom,
som pinas så där uti inbillningens värld bland »aning
och maning», »tjusning och berusning». Det gick till
och med så långt, att han icke ville äta de delikata
smultron med den yppersta grädda, som mor själf en
dag satte för honom.
»Hvad den sure går åt min lelle löjtnant?» sade
Andersa-mor, som fattat en viss moderlig kärlek för sin
vackre gäst. »Hvarför äter han inte, då bära ä så rara,
att själfvaste kongen inte kan få rarare? Ja’, å mi tös
har själf plockat dom. Men säj då i Guds namn; hva
som går åt’en?»
»Jag mår illa. Jag har ondt – ondt i hjärtat»,
sade Hjalmar och suckade.
»Se, så för den sure! Ä vi nu där igen!» utropade
Andersa-mor. »I hjartat? Ja, den sjuka har allt ongt
folk, men en ska fälle kunna äta för dä. Hva ä dä
nu för ena lita fröken, som har gett löjtnanten ondt i
hjärtat? Inte kan ho vara så stygger å pina en så
vacker harre. Fria bara, fria, så går snart den plåga.»
»Ack, nej, jag är icke kär i någon», utbrast
Hjalmar. »Jag känner ju ingen, ingen enda flicka på fyrtio
mil omkring, men jag ... men jag ...»
»Vell bli kär, kan ja’ tro?» afbröt honom gumman.
»Dä vell allt ongt folk, å pina dö! dä ä lätt gjordt här
på Kinnekulle. Löjtnanten behöfver baraste en gång
se på di granna fröknera på harregårn, så svarar ja’
för, att han ska bli kär som en klockarekatt.»
»Finnes det unga fröknar på herregården?» frågade
Hjalmar hastigt och spratt till.
»Ja-a, å di som ä rara te. Di kallas inte för ro
skull ’blommera på Kinnekulle’ heller. Harre min
Gud, hva di ä däjelie å se på, å så vänlia å gemena
å sej, på köpet. Di ä änna som ena blanning utå
blomster och dufvor, hälfta å hvart slaget. Di plär allti
komma hit te mej alltibland, för ja’ känner dom möcke
grant, änna se’n di va små fleckeslinker, men nu se’n
löjtnanten flötte hit, tårs di la inte komma, kan ja’
tro, för båd’ höga och låga flecker göra sej allti te för
manfolk, kan tänka. Dä ska vara så rart, dä. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
