Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ena fröken sa’ någonting te mej, ho, då ja’ va
uppe på harregårn i går, men ja’ tiger, ja’.»
»Å, nej, snälla mor, låt mig veta, hvad hon sade»,
bad Hjalmar enträget.
»Nå, han ska få veta’t, bara han äter jolbära fårst»,
svarade gumman, mysande.
»Jag skall äta, jag skall äta», ropade Hjalmar,
»men berätta under tiden!»
Gumman satte sig ned på en kista och såg med
hjärtlig förnöjelse, huru smultronen nu helt hastigt
börjat att smaka hennes gäst. Vid Hjalmars förnyade
tillsägelser började hon ändtligen att berätta sin historia
på följande omständliga sätt: »Jo, ser löjtnanten, ja’
va’, som sagdt ä, på harregårn i går, å då sa’ den ena
fröken te mej: hör Andersa-mor, sa’ ho, ä dä sant som
di säjer, att en ung oppser bor hos er? Ja, lella, snälla
fröken, sa’ ja’. Ä han höggeli? sa’ ho’. Å, han ä
den raraste å grannaste ungdom ja’ någonsin sett, sa’
ja’. Fröknera kan aldri tro, hva han ä vacker å beskeli.
Men hva gör han då? sa’ ho’. Å, han bara ränner
omkring i skoga å hör på fåglalåten, å så läser han
stora, långa böcker på vers, sa’ ja’. Men, lella
Andersa-mor, hur ska’ man få se på’n? sa’ ho’. Dä kan la gå
för sej, sa’ ja’. Hur då, sa’ ho’. Jo, om fröknera gå
te Mörkeklef i mårn afta, så ska ja’ narra dit’en, sa’
ja’. Ja gör dä, lella snälla Andersa-mor, sa’ ho’, men
säj för Guds skull aldri ol te oppsern. Å, tro inte
att ja’ ä dum på fågel, sa’ ja’.»
»Och tror nu mor, att de vackra flickorna komma
till Mörkeklef?» frågade Hjalmar ifrigt.
»Ja, dä kan löjtnanten sätta sig på», svarade
gumman, »å dä ä la inte dä bettersta ondt i dä, att di vell
se på en yacker harre, likasom en vacker harre vell se
på vackra flecker. Gå han nu dit, löjtnant, å ha’ si
bok ma säj å låss som han läser, förstår han.»
Hjalmar lät icke säga sig detta tvenne gånger.
Han hade nu så länge tillbedt ett själfskapadt ideal,
att han på det högsta längtade att få se ett verkligt
lefvande, skönt kvinnoväsen med kött och blod och
framför allt öppna ögon. Med Stagnelius under armen
begaf han sig således å väg, ty solen började redan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
