Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En löjtnants händelser - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter några ögonblicks stillatigande sade han: »Om
några veckor måste jag för viktiga affärers skull resa
till Paris. Har du lust att följa med? Det förstås, att
jag bekostar resan.»
Hjalmar ville knappt tro sina öron. Att komma till
denna omätliga hufvudstad för den moderna bildningen,
denna frihetens vagga, på hvilken han alltid tänkt med
förkärlek – se det var en lycka, som han ännu aldrig
vågat att drömma om! I stället för att svara med ord,
flög han upp och slöt sin ädle vän häftigt i sina armar.
»Nå, nå, sakta», sade denne leende; »men det
fägnar mig, att du är så beredvillig att ingå på mitt
förslag. Lägg nu in om permission och laga dig i ordning,
ty de första dagarna i maj måste vi vara på vägen.»
Permission söktes och erhölls, och under ständiga
drömmar om Paris och allt det underbara, som han skulle
få se, gingo veckorna, visserligen långsamt, men de
gingo likväl, och en klar majmorgon sutto herr Franck
och den lycklige Hjalmar i resvagnen för att begifva
sig till Göteborg, där de skulle stiga ombord på norska
ångfartyget.
Som det ingalunda är vår mening att göra en
resebeskrifning, nöja vi oss med att endast berätta, att
våra båda resande en vacker dag välbehållna ankommo
till den stora, staden med ångvagnen från Rouen.
Fåfängt vore att beskrifva Hjalmars förundran, då han
vid sin väns sida vandrade omkring i denna
världshistoriska labyrint, där hvarje palats har sina oförgätliga
minnen, många af dem visserligen blodiga och förfärliga,
men alla stora och ingripande i det mänskliga
framskridandets historia. Med en viss rysning såg han den
spöklika kyrkan Nôtre-Dame, som han förut kände
genom Victor Hugos hemska, men snillrika roman.
Med förtjusning stod han på »Place de la Concorde»,
där, bland tjusande vattenkonster, den fyratusenåriga
Luxorsobelisken med sina talrika hieroglyfer skådade
ned på den bullrande människomassa, som vimlade vid
dess fot. Längre fram utbredde sig Elyseiska fälten
med sina mångdubbla alléer, vid hvilkas slut Napoleons
triumfbåge reste sina omätliga hvalf. Och huru
häpnade han icke, då han inträdde i Palais Royal, detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
